Bitte Andersson kom så småningom att skapa I slutet av regnbågen som handlar om 76-åriga Marja som efter ett liv i garderoben motvilligt flyttar in på ett HBTQ-seniorboende vid namn Plejaderna. Genom Marja får vi ta del av ett queert kompisgäng som bor på seniorboendet, liksom av deras bakgrunder och upplevelser som presenteras i sepiatonade tillbakablickar. Det är bland annat Bernhard som kallas för Millan och som direkt kommer över till Marja för att fira hennes inflyttning med ett glas sherry. Det är feministen och surkarten Ingela. Det är Inez som varit man förut och före detta gerillasoldat, men nu är hen ihop med Ingela. Det är Kamran som tar hand om alla och älskar att baka och laga mat. Och Rita, amerikanskan, som har sin fru på demensavdelningen och som besöker och läser högt för frun varje dag utan att få respons.
Boken handlar till stora delar om att vara äldre och flytta till ett seniorboende. Det känns väldigt autentiskt och är förstås en liknande process oavsett vilken sexuell läggning man har. Tanken är att Marja egentligen bara ska bo på boendet medan hennes egen lägenhet saneras på grund av rökskada. Hon är väldigt motvillig till att flytta in. Det är hennes systerdotter som är hennes enda anhörig och det är hon som tipsat om boendet. Hon är också övertygad att Marja är lesbisk, trots att Marja har ägnat hela sitt liv åt att förneka det. Nu är hennes partner Ann död och Marja blev deprimerad i samband med detta. Därför är ett av bokens tema också att ta sig tillbaka från depression, men också att gå igenom en sorgeprocess och att våga gå vidare. Ett annat tema är förstås sexualiteten och där har de olika karaktärerna väldigt olika erfarenheter, en del har levt väldigt öppet, medan andra inte alls har gjort det. En del har accepterat och öppnat sig först på äldre dagar. Boken har många olika teman och den har ett djup trots det lättillgängliga formatet. Tankar väcks om identitet och att våga vara sig själv, om vänskap och kärlek och allt däremellan, om livet, döden och allt däremellan. Det här är en bok som inte liknar någon annan bok jag läst och det är en bok som jag tror kommer att finnas kvar hos mig länge. Det är en väldigt, väldigt fin bok som gav mig en mycket varm och glad känsla.
I slutet av regnbågen är utgiven av Syster förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Idag börjar diskussionen av Norra Latin i Barnbokscirkeln på Facebook. Det är en rejäl bok på närmare 600 sidor som handlar om två tjejer, Tamar och Clea, som båda börjar i ettan på gymnasiet. De har valt att gå på skolan Norra Latin i Stockholm, på teaterprogrammet. Det är en skola med gamla anor dit det krävs antagningsprov och bra betyg för att ta sig in. Clea har haft många roller trots att hon inte ens börjat gymnasiet ännu och hennes mamma, som nu är en populär skådespelerska, gick på Norra Latin, så det var självskrivet för Clea att även hon skulle gå där. Tamar hade det inte lika enkelt. Hon har bott i Östersund och bara spelat teater där i en lokal teatergrupp. Men hon brinner för teatern och har alltid velat gå på Norra Latin. Det visar sig dock att det kanske inte var bara hennes talang som gjorde att hon kom in på skolan…
Pappas pojke är den senaste boken i serien om åklagaren Jana Berzelius som är skriven av Emelie Schepp. Jag har läst och gillat alla de tidigare böckerna, mycket just för huvudpersonens skull. Dels är hon väldigt olik många av de andra deckarkaraktärerna som jag läst om tidigare och dels för att hon inte är polis utan åklagare, vilket gör att man får insyn i en annan verksamhet än man är van vid i deckarsammanhang. Jana Berzelius har ju dessutom en mörk hemlighet som har dels att göra med hennes inristning i nacken och dels med Danilo som i denna bok sitter i fängelset. Hela tiden medan man läser undrar man när hennes hemlighet kommer att avslöjas, det känns som att det snart blir så.
Midnattsflickor är Jonas Moströms tolfte bok, men den tredje i serien om Nathalie Svensson och Johan Axberg. Kommissarie Johan Axberg är ju välkänd från den tidigare serien som handlade om hans liv som polis i Sundsvall och några av de mordfall han löst genom åren. I boken Himlen är alltid högre bytte dock Moström huvudperson. Den boken handlar nämligen om Nathalie Svensson som är psykiatriker. I de kommande böckerna har de båda huvudpersonerna mötts, så nu deltar både Nathalie Svensson och Johan Axberg i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp där de tar sig an några av landets svåraste fall.
Anne-Marie Schjetlein har specialiserat sig på deckare i sjukhusmiljö och den senaste boken i serien heter Döden ingen ser. Sedan tidigare har det kommit ut två titlar i serien, nämligen Döden kvittar det lika och Döden den bitterbleka. Böckerna handlar om kirurgen Andreas Nylund och hans kollegor. Det börjar med att en sjuksköterska hittas död på tågrälsen efter att ha sökt jobb utanför vården, och sedan följer fler dödsfall/mord. Andreas ser med fasa att det är hans närmaste kollegor som får sätta livet till, de kollegor som var med i hans team när ett ödesdigert misstag gjordes. Den här deckaren har som fokus att belysa sjukhuspersonalens allt mer pressade arbetssituation och den överhängande risk som därmed finns för att allvarliga misstag begås. Författaren har självlång erfarenhet från sjukvården, vilket märks med tanke på hur realistiskt det skildras det vardagliga arbetet i sjukhuset. Däremot känns inte mordgåtan så trovärdig. Jag känner att det blir lite för mycket. Det finns ett viktigt budskap i den här boken och det är intressant, och det är väldigt viktigt att stressen och pressen i vården blir uppmärksammad och belyst. Men kanske hade den blivit det ännu lite mer om det kändes som ett scenario som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. Jag tror säkert att det även i verkligheten skulle kunna ske ett mord på detta sätt, men inte så många som sker i boken, det blev för mycket, för orealistiskt, och det är synd på en viktig berättelse. Dock så tycker jag att karaktärerna är intressanta, boken är snabbläst och det var underhållande läsning, så jag kommer säkert att fortsätta följa Schjetleins författarskap.
Färjan är Mats Strandbergs första skräckroman för vuxna. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och kortfattat kan man säga om handlingen att det börjar med två passagerare som inte riktigt tillhör denna världen. Det är en mor och hennes son och de är vampyrer. De har inte samma agenda, mor och son. Mamman vill anlända till Finland och börja ett nytt liv där. De kan ju inte stanna för länge på varje plats för då väcks misstankar, till exempel om varför pojken aldrig växer upp. Sonen däremot vill inte längre leva i skymundan, han är maktgalen och vill typ ta över mänskligheten. Hans mål är att så många som möjligt av färjans passagerare och anställda har blivit bitna innan de är framme i Åbo. Han vill att de nybitna, nyfödda vampyrerna ska invadera Finland, sprida sig över Europa.
Bloggens tema för november är läskigt och läskigt kan man säga att det är i Hemmet, Mats Strandbergs senaste skräckroman. Den utspelar sig på ett demensboende. Huvudpersonen heter Joel. Han har återvänt till småstaden där han växte upp. Han bor egentligen i Stockholm där han drömmer om att försörja sig på musik, men nu har han återvänt till den plats han lämnade i tonåren. Detta eftersom han har tvingats bli förälder till sin mamma, Monika, som blivit allt mer dement och nu ska få flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomskompis Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonåren, då de skildes åt på ett dramatiskt sätt som ovänner. De har inte lätt att hitta tillbaka till varandra nu heller, tvärtom försöker de helst undvika varandra. Men det visar sig att Monika snabbt blir sämre sedan hon har flyttat in på Tallskuggan. Hon får våldsamma utbrott. Och det värsta av allt är att hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Faktum är att det nästan är som om något okänt har tagit över henne. Det blir det som slutligen för samman Joel och Nina igen, de tvingas prata med varandra och samarbeta för att försöka rädda Monika och slutligen även sig själva.
I augusti lyssnade jag till Fredrik Backmans Björnstad, en bok som jag till min stora förvåning insåg att jag verkligen älskade. Efter lång väntan har jag äntligen fått läsa uppföljaren, Vi mot er, och jag tyckte lika mycket om den. I den här boken berättas det om vad som hände i Björnstad månaderna efter de fruktansvärda händelser som skakade staden i första boken. Det handlar framförallt om rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed, om att hockeylaget i Björnstad ska läggas ner men som räddas i sista stund och sedan om den ursinniga kampen om pengar, makt, politik och överlevnad som härjar mellan rivalerna och som slutligen exploderar när städernas båda hockeylag möts. Det handlar om hockey, om vad den sporten gör med en stad som lever för sitt hockeylag. Men framförallt handlar den om människorna, alla de människor som lever för hockeyen eller som lever i skuggan av den.
Vi som har levt och verkat i bokbloggsvärlden i ett antal år känner säkert igen namnet Helena Dahlgren, eller kanske åtminstone hennes blogg Dark Places. Ni som har läst bloggen har knappast kunnat undgå att hon är en äkta skräckentusiast. Förra året debuterade hon i bokform med 100 hemskaste där hon samlat etthundra av sina allra bästa skräcktips. De spänner från 1818 till 2016. Från Frankenstein till Färjan. Från gotikmys till splatter. Tipsen har alltså en ganska ordentlig bredd, men med en sak gemensam – att de är noggrant och omsorgsfullt utvalda av en person som brinner för skräck i film och litteratur.
Det tog ett bra tag innan jag föll till föga för att läsa, eller rättare sagt lyssna på, Björnstad. Jag var rädd att det skulle vara lite för mycket hockey och dessutom blev jag lite avskräckt eftersom boken är rätt tjock och jag inte har haft särskilt mycket tid och ork för läsning nu med heltidsjobb, halvtidsstudier och fyra barn 🙂 Men förra veckan skulle jag tillbringa ett antal mil i bilen när jag skulle åka ner till Borås som ligger 75 mil bort, enkel väg. Då bestämde jag mig för att lyssna på Björnstad och det ångrar jag inte, det var ett väldigt bra resesällskap.