Så har jag läst den tionde boken om barnmorskan Cecilia Lund. I tio böcker har jag följt hennes vardag som fembarnsmamma, hennes relationer och kärleksaffärer, jobbet som barnmorska och alla de spännande äventyr hon är med om när hon löser brott. Hon har ju en osviklig förmåga att alltid hamna i skottlinjen när något brott begås i närheten av henne. Så också i denna tionde bok, Vapendragerskan. Här har hon dessutom valt att ta lektioner i självförsvar tillsammans med hennes tonårsdotter Sofia och det är ledaren för självförsvarskursen som titeln Vapendragerskan syftar till. Något annat som påverkar henne starkt är att hennes arbetsplats, den privata förlossningskliniken BB Victoria riskeras att läggas ner på grund av den går med miljonförluster. Dock visar det sig att det finns anledningar till dessa förluster. Det inträffar också ett par rejäla våldsråd på förlossningen, det ena inne på själva förlossningskliniken och kort därefter hittas en läkare död på sjukhusområdet. Självklart kan inte Cecilia låta bli att engagera sig i det som händer.

Ja, som jag skrivit i tidigare recensioner av böckerna i serien så känns det numera osannolikt att en och samma person drabbas av så många händelser. Jag tycker faktiskt att deckargåtorna skulle kunna tas bort, det skulle bli läsvärda böcker i alla fall. Böckernas stora styrka är ju att man får följa Cecilias vardag som barnmorska och fembarnsmamma, liksom att man får ta del av hur det går för alla de andra i persongalleriet. De bitarna känns realistiska och trovärdiga. Jag önskar bara att Cecilia kunde komma över ambivalensen hon känner i sitt kärleksliv. Det här är inte den starkaste boken i serien, den tillför inte så mycket nytt, men det är ändå trivsamt att läsa om Cecilia och hennes familj. Denna tionde bok avslutas med en liten cliffhanger och jag känner mig väldigt nyfiken på hur Cecilia kommer att göra med sitt yrkesliv nu när BB Viktoria lägger ner, liksom hur hennes privatliv kommer att fortsätta utvecklas. Som tur är så står redan bok nummer 11 i serien hemma i bokhyllan och väntar, så snart kommer jag att få läsa vidare om Cecilia i Budbärarinnan.

Jag är fortfarande sjuk. Jobbade igår, men tvingades känna mig besegrad och sjukskrev mig idag. Är helt däckad av förkylning. Det enda jag orkar är att sova och sträckläsa. Nu på förmiddagen läste jag Helvetet jag kallade kärlek. Den är skriven av Lena Bivner och det är en självbiografisk bok som handlar om hennes förhållande med Peter.

Utåt sett framstod vi som ett lyckligt par, en självständig kvinna och en ömsint man. Tillsammans byggde vi en solid mur mot omvärlden och inte ens mina närmaste anade vad som pågick bakom fasaden. En relation som tog sin början i het passion och ömhet övergick i kontroll, kränkningar och flera år av psykisk misshandel. Jag som hade allt – ett bra jobb, två fina barn och många vänner, trycktes ner och tappade min inre kompass. Det här är min egen berättelse om att leva med en man som bröt ner mig bit för bit, om det helvete jag kallade kärlek.

Jag har själv levt i ett sådant förhållande, ett långt, destruktivt förhållande där jag sakta men säkert bröts ner och där jag till slut, när jag äntligen valde att lämna, blev mordhotad, tvingades att flytta och fick skyddad identitet. De här männen kan vara så starka, så manipulerande, så smarta, så djävulska. Och jag känner igen mig i så mycket i boken. Stundvis är det svårt att läsa av just den anledningen. Men det är också svårt att läsa ibland just av den anledningen att det är så svårt att förstå hur en annan person kan få sådan makt över en annan person att hon helt bryts ner och till och med prioriterar mannen före sina egna barn. Det är så ledsamt att läsa. Så svårt att förstå, trots att jag ändå gått igenom liknande. Allt känner jag förstås inte igen mig i, vi har ändå varsin unik upplevelse och historia, författaren och jag. Men man grips av hennes öde, det går inte att inte känna sig berörd. Lena Bivner är bra på att skriva och hon skriver personligt, naket och utelämnande. Hennes språk och sätt att skriva gör också boken väldigt lättläst, även om själva innehållet och ämnet är tungt att läsa om.

Jag är glad att Lena skrivit om sin upplevelse. Jag letade själv efter böcker om ämnet för några år sedan och det finns inte direkt någon uppsjö. Dessutom skildras den psykiska misshandeln så bra här. För faktum är ju att det finns så många olika sorters misshandel, inte bara den fysiska som ju oftast annars är den som får utrymme i exempelvis media. Det är väldigt få böcker som tar upp just den här psykiska misshandeln, så Helvetet jag kallade kärlek blir en viktig bok för drabbade att känna igen sig i och få tröst av, kanske till och med mod att själva våga lämna. Men det är en viktig bok för alla att läsa. Viktig för de som tror att de själva aldrig kommer att hamna där. Viktig för de som kanske själva har en väninna som lever i ett sådant här förhållande, det är nämligen vanligare än man tror, och man blir tyvärr väldigt duktig på att hemlighålla. Viktig för att synliggöra.

Helvetet jag kallade kärlek är utgiven av Ordberoende förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fyren mellan haven figurerade mycket på olika bokbloggar för något år sedan. Jag blev sugen att läsa den då, men kom mig inte för. Häromdagen började jag läsa den och tyckte från början att det var en enkel och lättläst berättelse. Åtminstone fram tills jag kom till andra halvan av boken. Där grep den tag i mig ordentligt och fick mig att läsa vidare resten av boken i ett rasande sträckläsartempo eftersom jag bara inte kunde lägga bort den innan jag visste hur det gick. Boken fick mig också att både gråta och börja fundera på olika frågor kring familj och vad som är rätt och fel när det handlar om familjer.

Boken handlar alltså om ett par som bor extremt ensligt eftersom mannen i familjen är fyrvaktare. Paret är de enda invånarna på en liten ö och deras enda förbindelse med fastlandet är proviantbåten som kommer var tredje månad. Kvinnan längtar efter barn men drabbas av tre missfall. Så driver det i land en liten båt med en död man och ett litet spädbarn. Eftersom ingen på fastlandet vet att parets senaste graviditet slutat i ett sent missfall/dödfött barn och de tror att ingen kommer att sakna spädbarnet så bestämmer de sig för att behålla bebisen och låtsas att det är deras eget barn. De vet att barnets pappa är död och de tror att mamman har drunknat. Barnet växer och frodas och vet inget annat än att paret är hennes rätta föräldrar. Så kommer den lilla familjen över till fastlandet flera år senare och får då möta en kvinna som är helt nedbruten eftersom hennes lilla barn saknas efter att ha varit ute på havet med sin far som spädbarn. Paret försöker hålla sin hemlighet för sig själva, men mannen i paret har svårt att förlika sig med att de tagit kvinnans barn. Därför kommer hemligheten så småningom fram och mannen, som tar på sig allt, hamnar i häkte. Barnet förs tillbaka till sin biologiska mamma, men har svårt att acceptera henne och det är mycket lidande. Det är svårt att föreställa sig hur boken kommer att sluta och det blir rätt oväntat till slut.

Det är svårt att beskriva den här boken särskilt kortfattat, för den stora behållningen är själva läsupplevelsen och alla de tankar som väcks under läsningen. Man kan inte låta bli att bli berörd. Det här är också av samma anledning en väldigt bra bokcirkelbok. Det hade varit jättekul att diskutera bokens innehåll och de olika val som karaktärerna står inför under bokens gång. Gjorde de rätt? Hur hade man själv gjort i samma situation? Det är inte så enkelt som man kanske kan tro. Jag är glad att jag läste boken till slut. Jag trodde det inte till en början, men det kommer att vara en bok som har betydelse långt efter läsningen.

Fyren mellan haven är skriven av M.L. Stedman och den är utgiven av Massolit förlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus. Den finns nu också som film och jag blev sugen på att se den nu när jag läst boken.

Låt oss hoppas på det bästa är en självbiografisk roman skriven av Carolina Setterwall. I boken skildrar hon hur hennes lilla familj brutalt slogs sönder av ett dödsfall. Carolina levde tillsammans med sin sambo Aksel och deras son Ivan i en lägenhet i Stockholm. När Ivan var 8 månader hände det som absolut inte fick hända. Hon sov inne hos sonen eftersom han ammade nätterna igenom. I sovrummet sov Aksel. På morgonen gick Carolina och Ivan in till honom för att säga god morgon. Men Aksel hade dött i sömnen i gryningen. I boken skildrar Carolina tiden efter dödsfallet, hur förkrossad och lamslagen hon blir, men hon berättar också om deras alltför korta historia tillsammans och gör upp med såväl döden och livet som med föräldraskapet och kärleken. Boken är väldigt naket skriven och personligt hållen. Man känner verkligen hur sorgen, men också ilskan, ligger bakom vartenda ord.

Berättartekniskt är boken kanske ingen höjdare, det är mycket upprepningar, man kastas hit och dit och överhuvudtaget är den alldeles för lång. Dessutom gör du-tilltalet att jag blir distanserad från författarens livsöde. Boken hade blivit bättre med en varsam redaktörs hand på texten, men jag kan förstå om man ville hålla boken så nära författaren som möjligt och det gör ju också att den känns mer äkta. Som livsöde är det förstås väldigt gripande och jag tror också att många kan känna igen sig. Även om man inte varit med om att ens sambo dör när man är småbarnsförälder så har ändå de flesta förlorat någon närstående älskad. Och det är inte alltid man endast kan känna sorg och saknad, i samband med ett dödsfall är det många andra känslor som också kan dyka upp, som skam, skuld och ilska. Det är skönt att läsa om att dessa känslor är närvarande och får vara närvarande eftersom så inte alltid är fallet.

Även jag känner igen mig. Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var höggravid med min minsta dotter och jag fick därför planera en förlossning och två begravningar samtidigt. Jag känner igen hur lamslagen man blir. Skillnaden mellan mig och författaren är dock att jag var tvungen att fungera som vanligt direkt trots sorgen. Jag hade inga vänner eller släktingar som kunde hjälpa till med barnen eller det praktiska, det fick gå ändå. Jag har lite svårt för dessa partier i boken, det där att författarens vänner gör upp ett schema för vem som ska vara hemma hos henne efter händelsen och att hon kan gå så djupt in i sig själv, men det handlar nog snarare om min avundsjuka eftersom jag hade önskat att jag hade samma. Själv tryckte jag bara bort sorgen, jag var ju tvungen att fortsätta vardagen med fyra små barn och ett hus som skulle tömmas och säljas 25 mil bort. Men det är inte direkt det bästa man kan göra heller. Jag hade också svårt för den sista delen av boken, när författaren träffat en ny man och det också kraschade. Jag vet ju att livet är sådär ibland, men just den delen hade faktiskt kunnat strykas.

Hur som helst, om du är intresserad av livsöden och vill läsa en bok som berör ska du ta en närmare titt på Låt oss hoppas på det bästa. Boken är utgiven av Albert Bonniers och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.