Glasbarnen

8158032300_b241b20e22Billie och hennes mamma flyttar till ett gammalt hus på landet efter att Billies pappa dött. Billies mamma vill börja om säger hon, men Billie vill egentligen inte alls flytta. Det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända i deras nya hem. Tillsammans med sin nya kompis Aladdin och sin gamla bästis Simona börjar hon också forska i husets mörka historia. Billie försöker prata med mamman om allt som händer – och har hänt – i huset, men mamman tror bara att Billie säger sådär för att få flytta tillbaka till deras gamla hus i stan igen.

Glasbarnen var Kristina Ohlssons första bok för barn. Jag har alltid tyckt om hennes vuxendeckare och tyckt att de varit både spännande och välskrivna, så det är egentligen en gåta varför jag dröjt så länge att läsa hennes barnböcker. Glasbarnen vänder sig till barn mellan 9-12 år och är en spännande och kuslig spökhistoria. Boken tillhör genren magisk realism, som exempelvis Ingelin Angerborns böcker och jag vet att det finns många, många bokslukare som älskar den här genren. Böcker som är precis lagom läskiga för den åldern, och som samtidigt innehåller en hel del vardag och sådana ingredienser som kompisar, killar, skola, föräldrar och annat som skapar igenkänning. En sak jag gillar extra mycket med boken är dock att den inte bara är en riktigt bra spökberättelse, utan att det också finns ett härligt deckarinslag också, eftersom Billie är modig nog att våga forska i husets historia och att använda alla de pusselbitar hon, Aladdin och Simona hittar till att hitta en lösning på mysteriet.