Jag gillade Katrina Nannestads Vi var vargar, så jag såg fram emot att läsa hennes nya bok Kanin, soldat, ängel, tjuv, men jag tycker tyvärr inte att den riktigt kom upp i samma nivå som hennes första bok. Den utspelar sig år 1945 när andra världskriget lider mot sitt slut. Det finns en ramberättelse där en nioårig pojke, Sasja, ligger på ett sjukhus i Berlin. Han har inte sagt ett ord sedan han blev inlagd och ingen vet vem han är. Men han samlar på sig olika föremål och med hjälp av dessa föremål börjar han minnas.

Varje föremål bär på en berättelse från kriget. Sasja tvingades fly från sitt hem i Ryssland våren 1942 efter att tyska soldater stormat hans by. Han tas om hand av en grupp soldater från Röda armén och följer med dem under striderna. Hans kärleksfulla sätt skänker soldaterna tröst och hopp. Även om han inte deltar direkt i striderna gör han mycket annat för att underlätta för dem. De blir till slut som en slags familj. Och trots allt hemskt de är med om ser de hoppet och ljuset.

Jag engageras inte av ramberättelsen, däremot av Sasjas berättelser från kriget och skildringarna i hur det är att uppleva kriget som barn. Katrina Nannestad skriver ledigt och lätt trots att det är tunga, jobbiga ämnen hon skriver om. Hon fokuserar mycket på hopp, gemenskap, värme och vänskap. Därför passar boken också bra som högläsning, det finns en hel del att diskutera om man vill.