I Jag och alla möter läsaren tio olika barn på tio olika platser. Ett barn susar fram längs motorvägen i sin pappas lastbil, ett annat har vuxit upp på en plats där det är krig och ett tredje är på utflykt i en skog. Hur skulle det kännas att vara någon annan? När boken inleds träffar vi Olivia. Hon sitter bakom sin mamma på en moped och de verkar vara på väg till förskolan. I handen håller hon en liten apa av plast som hon ska visa på samlingen när de kommer fram. När hon sitter där bakom mamma tänker hon. Hon tänker på någon som inte är Olivia, någon som sitter någon helt annanstans och tänker helt andra tankar. Kanske tankar Olivia aldrig har tänkt och aldrig kommer att tänka. Sedan presenteras ytterligare nio barn. Alla är sinsemellan olika, bor på olika platser, lever olika liv och har helt olika förutsättningar. Varje uppslag är fristående, men varje uppslag avslutas med en tanke som leder över till nästa sida och ett nytt barn, och det barnets funderingar. Det innebär också att alla barn hänger ihop i en slags kedja, precis som i Sanna Borells bilderbok Kedjan som jag recenserade tidigare i veckan. I slutet av boken återkommer vi till Olivia, flickan vi träffade i inledningen. De avslutande orden är:

Tänk om jag inte fanns.

Tänk om jag bara var ett barn i en bok.

I så fall undrar jag hur det känns att vara den som läser om mej.

Vilken rolig idé att genom en bilderbok låta läsaren ta del av så många olika barns livsöden. Varje uppslag är ett eget konstverk som man kan fördjupa sig i länge. Här finns det också mycket att fundera och diskutera kring om man vill. Likheter, olikheter, rättvisa, orättvisa, fördomar, sanningar och identitetsfrågor. Mycket tankeväckande! Boken är skapad av 2017 års Augustprisvinnare Sara Lundberg (som gjort den fina Fågeln i mig flyger vart den vill) tillsammans med den prisbelönta författaren Ylva Karlsson.

Jag och alla är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Snöbollen är ett svenskt bilderbokspris som årligen delas ut till Årets svenska bilderbok. Priset delas nu ut för åttonde gången och är initierat av Krumelur – föreningen för unga ord i norr, i samarbete med Umeå Kultur, Kulturföreningen Pilgatan, Bildmuseet Umeå universitet, Länsbiblioteket i Västerbotten, Littfest – Umeå Internationella Litteraturfestival, Mittuniversitetet samt Svenska Tecknare. Snöbollen är ett nationellt bilderbokspris med syfte att uppvärdera bilderboken som konstnärligt verk samt att uppmuntra upphovspersoner och förlag att tänja på bilderbokens  konstnärliga gränser vad gäller innehåll och form. Prissumman är 50000 kronor. Priset delas varje år ut på Littfest – Umeå Internationella Litteraturfestival. Förra veckan delades årets bilderbokspris ut. Vinnare av Snöbollen 2018 är bilderboken Kom hem Laila av Eva Lindström. Prismotiveringen lyder:

”Vem är Laila? Vart är hon på väg? Och vilka är de som väntar så ivrigt och vill henne så väl? Eva Lindströms bilderbok kom hem Laila öppnar oceaner av längtan i samspelet mellan enstaka, löftesrika textrader och bilder som förenar lätthet och tyngd. Berättelsen kombinerar en lugn men bestämd rörelse med en spänning som gestaltas av resans detaljer och farligheter. Ett bilderboksberättande som förmår reducera text och bild tills det uppstår en plats där tanken kan röra sig fritt.”

Kom hem Laila är en bilderbok där Eva Lindström skapat både text och bild, vilket tydligt syns i det sömlösa samspelet mellan texten och bilden. Boken inleds med att vi ser flickan som vi så småningom får veta heter Laila. Hon får en massa saker under bokens gång: en luftmadrass, en sjö, en stig, en hallonyoghurt, en egen hållplats, ett hus, en dörr. Allt detta berättas i du-form. Och vi förstår att det är hennes anhöriga som ger henne sakerna. På sista uppslaget står det: ”Du får din älsklingsrätt. Om du bara kommer hem till oss.”. Som ni förstår handlar det om längtan. En familj som längtar efter sin Laila. Men vem är hon? Vart har hon varit? Och vart är hon på väg? Det får vi inte riktigt veta. Och däri ligger kanske också berättelsens storhet. Här får fantasin fritt utrymme. Läsaren får själv föreställa sig vem Laila är och vart hennes resa bär henne. Varje läsare kan skapa sin egen tolkning av berättelsen och boken.

Texten är väldigt sparsmakad i den här bilderboken. Faktum är att boken bara rymmer ett femtiotal ord. Baksidestexten är också kort. ”Var är du Laila? Vi längtar efter dig”, är det enda som står på baksidan. Ingen text om vad boken handlar om eller vem den vänder sig till. Inga citat eller liknande som ibland annars återfinns i baksidestexterna. Även här ser man att läsaren uppmuntras att själv läsa boken för att skapa sin egen tolkning av vad den handlar om. Om texten är sparsmakad så talar bilderna desto mer. Bokens dominerande färger är gul, orange, blå och grön och det är företrädesvis landskapsbilder vi ser. Flickan Laila är förhållandevis liten, men landskapet är stort, närmast gigantiskt i förhållande till flickan.

Jag har aldrig varit en av de som tokhyllat Eva Lindström, för hon är ju verkligen populär. Hon vann första Snöbollspriset 2011 och har varit nominerad alternativt vunnit många andra priser genom åren. Och hon har fått väldigt bra kritik för många av hennes böcker. Jag har väl inte direkt läst allt hon gjort, men jag har inte riktigt tilltalats av hennes stil. Kom hem Laila imponerar vid en första anblick inte heller på mig sådär jättemycket. Det är en bok som man säkert skulle kunna ha många boksamtal med. Det hade varit roligt att diskutera vem Laila är, vilka det är som väntar på henne, vart hon varit, vart hon är på väg, varför hon är ensam och varför hon får just de saker hon får. Jag tror att varje barn man läser boken för skulle ha sina egna svar på de frågorna och det skulle kunna ge upphov till intressanta diskussioner i en barngrupp. Så på ett sätt förstår jag storheten i boken. Men som vuxenläsare, om jag bara läser boken för mig själv, så blir jag mest förvirrad. Så många frågor och inga svar. Men man behöver inte alltid ha sitt vuxenperspektiv när man läser barnböcker, ibland kan det vara en begränsning, som nu. Kanske borde jag bara släppa mitt vuxna jag och låta min fantasi och inlevelseförmåga få fritt utrymme när jag läser denna bok.

Kom hem Laila är utgiven av Alfabeta och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Tidigare vinnare av Snöbollen är:

2011: Apan och jag av Eva Lindström
2012: Molly & Sus av Klara Persson
2013: Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
2014: Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström
2015: Småkrypsboll av Tove Pierrou och Joanna Hellgren
2016: Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
2017: Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg

Sanna Borell är en bilderboksskapare jag gillar. Tidigare har jag skrivit om Jakten, Djungelön och En sån dag. Förra året kom hon ut med två nya bilderböcker: Klappa snällt och Kedjan.

Klappa snällt handlar om tre barn. De är stora och gungar högt och vilt. De tycker om samma sorts godis och delar lika på allt. De vet att man ska klappa katterna snällt. De är snälla mot alla. Alla får vara med. Alla utom Börje. I själva verket är de ganska elaka mot Börje. De gömmer sig så de slipper vara med honom. De skyndar sig att äta upp godiset för att han inte ska få smaka. De leker med varandra trots att han är där. De leker pirater och låter Börje vara deras fånge. Man kan säga att boken handlar om mobbing och hur elaka de tre barnen är mot Börje. Men boken ger också ytterligare ett perspektiv, nämligen de tre barnens. De vill ha det på sitt sätt – de har redan delat upp godiset mellan sig på tre, de har sina egna lekar och hemligheter och tycker att Börje stör när han vill vara med. Börje är alltid vägen. Han är dum och fattar ingenting enligt de tre barnen.

De tre vännernas perspektiv visar så tydligt att ingenting är bara svart eller vitt. Vänskap är betydligt svårare än så. Boken ger upphov till många tankar och funderingar. Vem har rätt och vem har fel? Får alla vara med? Hur ska man göra när man leker en lek och någon annan vill vara med, men man bara tycker att denna person förstör leken? Ja, här finns det mycket att prata kring. Bra att läsa högt i en barngrupp när man jobbar med vänskap. Men man bör vara medveten om att boken inte tydligt tar ställning mot mobbing och för att alla alltid ska få vara med. Här ställs detta lite på ända och man får som sagt väga lite för och emot och fundera på vad man egentligen tycker, innerst inne. Hur gjorde man själv som barn? Hur vill man att ens barn ska göra nu? Ja, som ni ser så väcker det här minst lika mycket tankar även hos oss vuxna.

Nog om innehållet. Om man ska beskriva text och bild i denna bilderbok tror jag att sparsmakad är ett ord som täcker både och. Illustrationerna är tecknade med vit bakgrund och det är ganska få detaljer. På uppslaget där de tre vännerna gungar syns bara de tre vännerna på varsin gunga. Inga träd, ingen gungställning, överhuvudtaget ingen miljö alls runtomkring. Det betyder dock inte att illustrationerna inte är uttrycksfulla. Tvärtom. Mycket av berättelsen sker just i bilderna. Här ser man karaktärernas ansiktsuttryck, barnens gemenskap respektive utanförskap och annat som inte konkret sägs med ord i texten. Bilderna är därför värdefulla som komplement till handlingen för att berätta historien. Texten är ganska kortfattad, lite poetisk. Det känns som att varje ord är valt med omsorg och få onödiga ord kan hittas. Den är skriven med enbart versaler av någon anledning. Det gör att boken också skulle fungera att läsa själv för barn i förskoleklass eller lågstadiet som har börjat läsa stora bokstäver. Men jag tror att innehållet gör sig bäst att diskutera efter läsningen, så bäst gör den sig nog ändå som högläsningsbok.

Klappa snällt är utgiven av Opal förlag och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Kedjan är en helt annan typ av bilderbok, mer en råttan-på-repet-historia där läsaren på varje uppslag får ledtrådar om vad som komma skall och som får en att nyfiket vilja bläddra vidare för att se vad som händer på nästa uppslag. Även här finns dock ett djupare inslag, då bokens stora tema är hur vi alla, trots vår brokighet, hänger ihop med varandra. På första uppslaget möter vi Svea. Hon gillar att läsa böcker om dinosaurer och att göra roliga frisyrer. Men vem går hon till när hon vill klä ut sig? Jo, det får vi veta på nästa uppslag, för där möter vi nämligen Sveas granne. Han gillar att sjunga och att klappa på mjuka saker. Men vem har de mjukaste kinderna? Jo, det får vi veta på nästa uppslag. Och så fortsätter det sådär genom boken – ända tills vi kommer tillbaka till Svea igen. På så sätt sluts cirkeln och man får en förståelse för hur personer kan ingå i ens nätverk även om de inte ingår i den närmaste familjen. En bok som öppnar för diskussioner kring relationer och gör det möjligt att diskutera med barnen vilka relationer de själva har i sina liv. Här visas tydligt att det inte är enbart blodsband som knyter ihop oss. Boken har ett inkluderande perspektiv, både när det gäller familjebildningar och karaktärernas utseenden. Man möter verkligen alla möjliga typer av personer, precis som i verkligheten, och det är inget konstigt med det. Ingen är mer värd än någon annan, utan alla är lika viktiga och har sitt att bidra med. Även här är såväl text som illustrationer sparsmakade. Men här bidrar illustrationerna ännu mer till en berikning av texten. Det är ju här vi till exempel ser att karaktärerna har olika utseenden, hudfärger osv, eftersom det inte problematiseras i texten, det är bara helt naturligt, och det är så suveränt gjort! Jag tycker jättemycket om den här boken och kommer att rekommendera den till såväl familjer som förskolor som besöker biblioteket. Kedjan vann Castor-priset 2017 och jag förstår varför.

Kedjan är utgiven av Alfabeta och finns på Adlibris och på Bokus.