På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!
Min smakbit denna vecka kommer från romanen Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth. Den handlar om en kvinna som drabbas av utbrändhet, en roman som bygger på författarens egna erfarenheter. Troligen är det också därför som hon lyckas skildra det så trovärdigt. Jag känner väl igen mig i det som huvudpersonen känner och upplever, och jag tror att många andra tyvärr också känner igen sig. Ämnet i sig är ju starkt och just därför blir romanen ofta gripande. Se bara detta stycke:
En bok jag direkt fastnade för är Bara rumpor av Annika Leone och Bettina Johansson. Jag fick recensionsexemplar av Lilla Piratförlaget och beställde den även direkt till mitt bibliotek. Boken handlar om Mira som längtar tills på lördag när hon ska till badhuset och hoppa från kanten till stora bassängen – alldeles själv! Kommer hon att våga? I badhuset finns så mycket att titta på, alla nakna kroppar som är så lika, men ändå så olika. Vilka badkläder ska hon välja? De gulliga spindel-badbyxorna eller den tuffa princess-baddräkten? Vilka kan man hoppa snabbast ner i vattnet med? Innan mamma, pappa och Mira kan bada måste de klä av sig och duscha. Mira får följa mamma till damernas omklädningsrum. Där finns det massor av tanter. Rumporna ser så olika ut: stora, små, runda, fyrkantiga, vita, bruna, gropiga, gulliga… Och där finns en tant vars snippa ser precis ut som katten Lakrits morrhår! I bassängen räddar Mira pappa som vilken superhjälte som helst. Efteråt badar de bubbelbad och bastar. Sen är det dags att köpa lördagsgodis innan familjen åker hem igen efter sitt badhusäventyr.
Vajlett är nyutexaminerad småskollärarinna som fått sin första tjänst på en byskola i Granträskåsen, i Västerbottens inland. I Granträskåsen finns 35 hushåll. 28 av dem tillhör Pingstkyrkoförsamlingen. Vajlett tror varken på aga eller på att följa budorden slaviskt. Därför är det inte helt lätt för henne att bedriva undervisningen på det sätt hon vill. Hon får ögonen på sig. Det pratas om henne. Men det pratas också om den nya postfröken, Rut, som inte heller är som de andra kvinnorna i byn. Kanske är det just därför de båda kvinnorna dras till varandra, de båda utsocknes kvinnorna som inte känner att de riktigt passar in eller duger. De utvecklar en djup vänskap. En vänskap som så småningom växer sig ännu starkare. Vilken tur att byborna inte kan ana de starka känslor som, Gud förbjude, växer fram mellan Vajlett och Rut.
Min blombukett är en annorlunda, men jättefin bok om blommor för de yngsta läsarna. En flora för små barn kan man också kalla den. Boken visar ett barn som från början sitter med en tom vas framför sig. Allt eftersom fylls dock vasen på med blommor. Först kommer tussilago, sedan vitsippa, smörblomma, förgätmigejrödklöver, humleblomster och blåklocka. Och till slut har barnet en hel blombukett framför sig i vasen. Varje blomma presenteras på ett helt uppslag i både text och bild. Med ett par meningar presenteras blomman – vi får lära oss när den blommar och vart den växer, men också lite annan kuriosa som att förgätmigej betyder ”glöm inte bort mig”, att kossor gärna äter rödklöver och att blåklockor alltid har fem flikar. För varje uppslag ser vi också hur blombuketten växer fram för varje ny blomma som tillfogas till den. Sista uppslaget blir pricken över i då man som läsare får vända boken och därigenom se den färdiga blombuketten i stort format, stående i all sin prakt.