Säg nåt då handlar om Adrian. Eller egentligen om Adrian och Emma, för Emma får stort utrymme i boken trots att hon inte har huvudrollen. Det är nämligen så att Adrian och Emma är bästa kompisar. De ska precis börja i nian i sin högstadieskola i Örnsköldsvik. De har båda varit ensamma och mobbade hela skoltiden, men funnit varandra tidigt och blivit varandras bästa vänner. Det har varit de mot världen.

Men precis innan de ska börja sista skälvande året innan de får byta skola och börja ett nytt liv utan sina plågoandar kommer Emma på att hon ska ”göra slut” som bästis med Adrian. Nu blir han helt ensam. Mer utanför än han någonsin varit tidigare. Men så åker Adrian norrut på höstlovet, till Luleå för att umgås med morfar, och där träffar han Vega. Fantastiska Vega som det är så lätt att umgås med och som får Adrian att känna att han är som vem som helst. Men vad skulle Vega säga om hon fick reda på hur Adrian egentligen är hemma i Örnsköldsvik? Och att han inte har några vänner?

Säg nåt då är skriven av Ida Ömalm Ronvall. Det är en ungdomsbok som handlar om identitet, vänskap och kärlek. Om utanförskap och om skolans hierarki. Jag kände igen mig mycket i boken, det var som att kastas tillbaka till min egen högstadietid – en tid jag inte vill tillbaka till. Jag tror också att boken skulle kunna vara till tröst för många andra som känner igen sig i Adrian, men också kanske en ögonöppnare för de som inte alls känner igen sig. Det skulle också kunna bli fina samtal och diskussioner ifall man läser boken tillsammans i klassen. Jag gillar också att boken är så välskriven och genomtänkt. Det finns så många fina saker, som Adrians mamma som är gay och valde att skaffa barn på egen hand med donator, Adrians relation till sin morfar, sorgeprocessen han och hans mamma går igenom och förstås alla Adrians tankar. Jag hade gärna haft Adrian som kompis när jag gick högstadiet. Fina Adrian! Jag gillar att boken utspelar sig i Norrland, och framförallt de delar som utspelar sig i Örnsköldsvik, en stad i närheten av där jag själv växte upp och även en stad som inte så ofta syns i ungdomsböcker i vanliga fall. Dessutom gillar jag verkligen språket. Det känns bottenlöst i magen när jag läser om Adrians sorg och saknad efter sin morfar, men det känns också ett härligt pirr i magen när jag läser om hans och Vegas kärlek.

Säg nåt då var en bok som jag slukade i ett nafs och nu hoppas jag att Ida fortsätter skriva många härliga ungdomsböcker. Boken är utgiven av B Wahlströms.

Efter att ha älskat En helt vanlig familj och Goda grannar blev jag nyfiken på att läsa mer av Mattias Edwardsson och lånade därför hem ungdomsboken Stå ut från bibblan. Den utkom 2014 så det var ju innan succévuxenromanerna kom. Tyvärr tycker jag inte att han håller samma höga kvalitet som författare i denna ungdomsbok, men det är intressant att se att han har med samma teman och berättargrepp även i denna bok.

Stå ut handlar om Nike som är nästintill osynlig i sin klass. Hon är en sådan tjej som är tyst och duktig och därför någon som ingen kommer ihåg. Hennes föräldrar bryr sig bara om hur det går på proven, inte om hur hon mår. Hennes klasskompis, Liam, är hennes totala motsats. Han skolkar, syns och tar plats i skolan. Båda har alltså sina bestämda roller, åtminstone på ytan. Men på kvällarna driver Nike en populär blogg, under pseudonymen Nicole. Som Nicole får Nike också synas och vara populär. Liam har sitt eget privata helvete där hemma med en mamma som har cancer. Det kanske inte är så konstigt att han inte orkar med skolan. Deras klassföreståndare, Christer, kallas för Ärret, men ingen har någonsin brytt sig om att ta reda på hur det gick till när han fick det. Precis som Nike och Liam har han sina egna problem att brottas med.

Det handlar mycket om identitet, relationer, acceptans, mobbning, att lära känna sig själv och att hitta sin plats i livet. Något som förvisso är återkommande teman i många ungdomsböcker. Men det som gör det intressant här är att det berättas ur tre olika perspektiv och dessutom två ungdomar och en vuxen. Det är trovärdigt och realistiskt, troligen beroende på att författaren själv jobbar som lärare. Karaktärerna är också levande. Boken är lättläst och jag tror den skulle passa bra att läsa tillsammans i en klass och diskutera den under läsningen. Det finns så mycket intressant i boken som passar att diskutera med tonåringar!

Ingen normal flyttar hit och En prick i registret är de två första delarna i en ny serie som heter Sävaträsk. Den är skriven av Pär Sahlin och utgiven av Hegas förlag, vilket innebär att det är en serie med lättlästa böcker. De vänder sig till läsare i tonåren som kanske är läsovilliga eller av någon annan anledning behöver en bok med lite mindre text och ett mer lättillgängligt språk. Böckerna handlar om Joar. Han bor i Sävaträsk och hans liv består av mekande med epan, bilrace, hårdrock, vänner och flickvännen Minna. I första boken handlar det just om Minna. Joar har länge varit olyckligt kär i Minna, men hon har inte visat något intresse för honom. Snarare irritation och ilska. Kanske för att Joar ofta står på parkeringen till hennes jobb och spelar Black Sabbath så det ekar över halva byn. Han hoppas varje gång att hon ska komma ut. Då spelar det ingen roll om hon är arg, bara hon reagerar. Men en dag cyklar någon ny in på parkeringen. En snygg, fräsch kille som uppenbarligen inte kommer från Sävaträsk. Och som troligen inte heller har flyttat dit, för ingen normal flyttar väl till Sävaträsk. Joar blir rädd att han ska ta Minna ifrån honom, så det råkar bli en liten lögn. En lögn som faktiskt leder till att han så småningom vinner Minnas hjärta! Boken handlar om kärlek, oväntad vänskap och epatraktorer.

I bok nummer två är Joar och Minna ett par. Här är det istället mer spänning. Kompisgänget bestämmer sig för att ta ett hemligt och mysigt nattbad i Sörmans nya badtunna, men det blir något helt annat. Någon kör in i Joars epa och det blir en stor buckla i framskärmen. Nästa dag kommer Sörman på besök hemma hos Joars familj. Med sig har han ett hot om polisanmälan. Joars högsta dröm är att få ta körkort för vanlig bil och nu kan inte ens Minnas lockande kyssar bota hans oro över en prick i registret. Den här boken handlar om en orättvis vuxenvärld, men också om kärlek, vänskap och oljiga motorer.

Böckerna om Sävaträsk är ett välkommet tillskott till ungdomsavdelningen. Det har saknats böcker för bilintresserade killar i tonåren. Dessa böcker kan förstås också tjejer läsa, men jag tror att framförallt många av killarna där jag bor och jobbar uppskattar att hitta en serie som utspelar sig i glesbygden, som har en kille i huvudrollen, dessutom en kille som får känna såväl förälskelse som ilska, och som handlar om motorer, epatraktorer och bilrace. Hoppas det kommer ännu fler böcker i denna serie.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej är en annorlunda bok på så sätt att den helt utspelar sig i huvudpersonens chattkonversationer med sin mamma, sina kompisar och pojkvännen Mio. Huvudpersonen heter Vanessa. Hon är tillsammans med Mio. Men på en fest gör hon något oförlåtligt. Hon hånglar med någon annan. Någon som inte är pojkvännen Mio. Nu är frågan ifall hon ska berätta om det för Mio. Det betydde ju inget. Eller gjorde det det?

Vanessa drar sig undan och ältar det som hänt. Hon går igenom sin och Mios relation och det bråk de haft strax innan festen. Kanske passar de helt enkelt inte ihop? Genom chattkonversationerna försöker Vanessa bringa reda i sina tankar och känslor. I sitt liv. Hon funderar på vad som hänt och på framtiden och kommer så småningom fram till ett beslut.

Det faktum att boken är skriven på detta sätt med chattkonversationer gör att man upplever boken autentisk och trovärdig, det känns som att vara mitt i händelsernas centrum som en av Vanessas kompisar. Det är ett spännande, intressant och nytänkande berättargrepp. Men samtidigt skapar det också en onödig distans. Vi får egentligen varken lära känna Vanessa, Mio eller de andra karaktärerna. Det är inga personbeskrivningar eller miljöskildringar, det är väldigt avskalat.

Boken är utgiven av lättlästförlaget Hegas och den ligger på Hegasnivå tre av fyra, vilket innebär att den är till ”för dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”. Och berättelsen är lättläst språkligt sett. Textmängden är begränsad, boken har endast 74 sidor, det är stor text och massor med luft på sidorna. Språket är enkelt och vardagligt. Men berättargreppet med chattkonversationer är inte så lättläst med tanke på läsförståelsen. Boken kräver sin läsare. Den kräver att läsaren ibland kan läsa mellan och bortom raderna, eftersom texten är så knapphändig. Dagens tonåringar är förstås vana att läsa chattkonversationer, men då är de inte tagna ur sitt sammanhang så som det lätt blir här. Jag fastnade också ibland på att språket känns lite mer vuxet än de diskussioner jag tar del av mellan mina egna barn och mellan tonåringarna jag träffar via jobbet.

Jag gillar dock att läsa om Vanessa och ser fram emot att läsa kommande böcker i serien. Hur kommer det gå för Vanessa och Lou? Jag tror också att många läsare i högstadieåldern kommer kasta sig över den här serien, framförallt om man tycker om att läsa om vänskap, kärlek och relationer och oavsett om man egentligen behöver en lättläst bok eller inte.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej är skriven av Ebba Hyltmark och det är första delen i den nya serien Nevermind.

Att bli kär i en idiot är inte smart. Och Marit är smart. Även om hon hatar sin mammas feministföreläsningar så lyssnar hon på dem, och hon skulle aldrig kunna bli ihop med en kille som Frank. En kille som gett öknamn åt tjejer och som sårat Marits bästa vän. Att välja Frank skulle vara ett svek mot så många. Han passar inte in i hennes värld, inte hemma och inte hos hennes vänner där han redan har satt djupa spår. Fast vad gör man när någon är som ett virus som man dras till och inte kan hålla sig ifrån?

De vackraste idioterna i världen är en ungdomsroman av Anette Eggert som handlar om kärlek, vänskap och feminism. Marit är en grubblande person som ibland är lite för förnuftig för sitt eget bästa. Men det är lätt att känna igen sig i hennes inre monologer och funderingar. Det är en fin skildring av vänskap, jag hade älskat att ha såna vänner som Marit när jag själv växte upp. Marits föräldrar är också fina, även om Marit är orolig över om pappan ska stanna kvar eller inte. Jag gillar det feministtänk som genomsyrar boken, det är så viktigt att belysa detta och jag hoppas därför att boken blir läst både av tjejer och killar. För tyvärr är det ju så att vi tjejer redan har koll på ojämlikheten.

På förlaget Opals hemsida finns en lärarhandledning, och jag tror faktiskt att det här skulle vara en intressant bok att läsa och diskutera i skolan, just för att den innehåller lite av varje, både kärlek, vänskap, skola, fester och tonårsliv, men också andra viktiga, brännande och angelägna frågor som är intressanta och viktiga att diskutera. Boken passar högstadiet och de första årskurserna i gymnasiet.

Efter att ha läst Stöld av Ann-Helén Laestadius saknade jag den värld hon målade upp och då kom jag att tänka på att jag ju ännu inte har läst Inte längre min som är fortsättningen på hennes ungdomsroman Tio över ett som belönades med Augustpriset 2016.

Inte längre min tar vid strax där Tio över ett slutade. Den handlar om Maja som tvingades flytta när hennes hus skulle rivas i samband med Kirunas stadsomvandling. Nu inser hon att det var en lögn, huset skulle inte alls rivas utan flyttas, och hennes föräldrar hade fått erbjudande om att få flytta tillbaka till samma lägenhet men de tackade nej. Maja har svårt med förändringar och kan inte ta in att föräldrarna inte vill flytta tillbaka. I förra boken träffade hennes bästis Julias mamma en ny man och de flyttade iväg, ända till Luleå. Maja har haft en förhoppning om att bästisen ska tröttna på Luleå och komma tillbaka till Kiruna för att bo hos sin pappa. Men bästisen har snabbt hittat en ny vän och verkar inte alls vara på väg tillbaka till Kiruna. Samtidigt verkar det också som att Majas kille Albin är på väg bort från henne. Maja känner sig ensammast i världen och det känns som att det inte går att lita på någon. Men kanske finns det trots allt en ljusning?

Det här är en bok fylld av tonårsångest. Det är nästan outhärdligt att läsa ibland. Alla kan känna igen sig i något av det som händer Maja. Även som vuxen kastas jag tillbaka till min egen tonårstid och minns såväl hur starka känslorna var då. Det handlar mycket om relationer, vänskap, kärlek, föräldrarelationer, men också skola, vardag, träningar och framtidsfunderingar. Helt enkelt sådant som alla i högstadie- och gymnasieåldern kan relatera till. Samtidigt vänder och vrider Laestadius på fördomar och stereotyper. Som när hon skildrar hur det är att vara same i Kiruna, men också när hon skildrar Albin som inte är redo att ha sex ännu trots att Maja vill. Det är en intressant samhällsskildring med en skopa samhällskritik i sig, men framförallt är det en ungdoms- och utvecklingsroman.

Jag gillar verkligen den norrlandsmiljö som boken utspelar sig i och det är både spännande och skrämmande att ta del av det som händer kring flytten av en hel stad. Åh vad jag önskar att dessa böcker skulle bli film, och då självklart spelas in i Kiruna. Jag gillar också bokens titel. ”Inte längre min” är så mångbottnad och kan relatera till såväl staden och lägenheten som bästisen och pojkvännen. Det är mycket som inte längre är som Maja är van vid, men det kan också vara början på något nytt.

Boken är utgiven av Rabén & Sjögren.