SOS från mänskligheten

En av mina absoluta favoritförfattare är Johanna Nilsson. Jag har läst alla hennes böcker och har nu otåligt suttit och väntat på att det ska bli dags för hennes nya roman, SOS från mänskligheten, att komma ut. Förra veckan damp det ner ett recensionsexemplar av den och det gick inte många minuter förrän jag började läsa. Tyvärr har jag inte kunnat sträckläsa den (vilket jag annars ville göra) eftersom jag haft tenta och annat som kommit emellan. Men nu har jag läst ut den.

Såhär står det om boken på baksidan, ett stycke som beskriver boken så himla bra:

SOS från mänskligheten är en samtidsberättelse som rör sig mellan samhällets alla skikt och ställer frågor om ondskans ursprung, om godhetens och kärlekens gränser och om modet att ta kommandot över sitt eget liv, istället för att stå bredvid och se det passera.

SOS från mänskligheten är annorlunda än hennes tidigare böcker. Mest påminner den om De i utkanten älskande. Det är en skildring av den värld vi lever i idag. En skildring av människor, i vissa fall utsatta människor. Persongalleriet är suveränt. Jag har läst några andra recensioner av boken och sett att vissa recensenter tycker att det är för klyschigt, men det håller jag inte med om. Tempot i boken är högt, ett lika rasande tempo som många av oss lever våra liv i. Stundvis måste man dock lägga ifrån sig boken. Man blir för berörd. Det är mycket känslor och mycket ondska i boken och ibland måste man ta en paus för att orka. Men pausen blir inte lång, för man blir besatt av att läsa om personerna i boken. Man måste se hur de hittar sin väg mot lyckan. Läs boken, ni blir inte besvikna.