Jag gillade Katrina Nannestads Vi var vargar, så jag såg fram emot att läsa hennes nya bok Kanin, soldat, ängel, tjuv, men jag tycker tyvärr inte att den riktigt kom upp i samma nivå som hennes första bok. Den utspelar sig år 1945 när andra världskriget lider mot sitt slut. Det finns en ramberättelse där en nioårig pojke, Sasja, ligger på ett sjukhus i Berlin. Han har inte sagt ett ord sedan han blev inlagd och ingen vet vem han är. Men han samlar på sig olika föremål och med hjälp av dessa föremål börjar han minnas.

Varje föremål bär på en berättelse från kriget. Sasja tvingades fly från sitt hem i Ryssland våren 1942 efter att tyska soldater stormat hans by. Han tas om hand av en grupp soldater från Röda armén och följer med dem under striderna. Hans kärleksfulla sätt skänker soldaterna tröst och hopp. Även om han inte deltar direkt i striderna gör han mycket annat för att underlätta för dem. De blir till slut som en slags familj. Och trots allt hemskt de är med om ser de hoppet och ljuset.

Jag engageras inte av ramberättelsen, däremot av Sasjas berättelser från kriget och skildringarna i hur det är att uppleva kriget som barn. Katrina Nannestad skriver ledigt och lätt trots att det är tunga, jobbiga ämnen hon skriver om. Hon fokuserar mycket på hopp, gemenskap, värme och vänskap. Därför passar boken också bra som högläsning, det finns en hel del att diskutera om man vill.

Det är i slutet av andra världskriget och när den ryska armén marscherar in i Tyskland tvingas familjen Wolf att fly från sin by. Pappa har stupat i kriget så mamma tar med sig syskonen Liesl, Otto och Mia. På vägen kommer syskonen ifrån de vuxna och plötsligt blir de ensamma mitt i det brinnande kriget. Liesl som är äldst har lovat sin mamma att ta hand om sina syskon och hon gör så gott hon kan trots att hon själv bara är 11 år. För att överleva inser barnen att de ibland måste göra saker de inte vill. Farliga saker. Vilda saker. Ibland är det bra att vara vild. Ibland måste man vara vild. Och för att överleva måste man ibland bli en varg.

Författaren Katrina Nannestad har i Vi var vargar belyst det som kallades för Wolfskinder, det vill säga tyska barn som lämnades ensamma i Ostpreussen i slutet av andra världskriget. Borttappade eller föräldralösa försökte de överleva genom att ströva omkring i skogarna och leta efter mat på gårdar, i övergivna hus och i naturen. Många begav sig norrut till Litauen där livet också var hårt, men där det i alla fall fanns mer mat. En del adopterades i hemlighet av litauiska familjer, men tvingades då ge upp sin tyska identitet. Andra arbetade som slavar i utbyte mot mat och vatten.

Vi var vargar är en välskriven, berörande och gripande berättelse om krig och flykt och framförallt hur kriget drabbar barnen. Jag sträckläste den för att få reda på hur det skulle gå för barnen. Boken vänder sig till barn mellan 9-12 år (men funkar även högre upp i åldrarna) och skulle passa ypperligt som högläsningsbok, inte minst för att man då får chansen att prata och diskutera om allt det som händer i boken, för det är ofta tung läsning. Men det är också viktig läsning, och ett ämne som ständigt är aktuellt, inte minst idag tyvärr. Och boken innehåller även hopp, lek, kärlek och glädje, för författaren är mästerlig på att skapa en balans mellan att berätta lagom mycket utan att förminska krigets fasor. Boken har ett vackert omslag och det finns även några svartvita illustrationer även inne i boken som förstärker handlingen och griper tag i läsaren än mer.

Katrina Nannestad är en prisbelönt och australisk författare och Vi var vargar är hennes första bok på svenska. Den har blivit nominerad till och erhållit en rad olika priser i hemlandet.