Systerklockorna

SysterklockornaFörra veckan var jag sjukskriven efter en operation och då började jag läsa Systerklockorna av Lars Mytting. Jag blev direkt gripen av boken och kunde inte sluta läsa. Jag sträckläste den i stort sett och det var en fin läsupplevelse. Boken bygger på legenden om systerklockorna som gjutits till minne av de siamesiska tvillingarna Halfrid och Gunhild vars vävkonst givit upphov till en bildväv som sägs sia om framtiden. Legenden har förts vidare från generation till generation. För tjugoåriga Astrid Hekne som vuxit upp i den lilla byn i Gudbrandsdalen där den mäktiga klangen från systerklockorna har hörts så länge människorna kan minnas, är legenden en del i berättelsen om hennes egen släkt. Men när boken tar sin början, år 1880, står nya tider för dörren. Den gamla stavklockan är uttjänt och hela kyrkan ska tillsammans med klockorna fraktas till Tyskland dit den har sålts. En tysk arkitekt dyker upp i byn och hans ankomst för en bit av den stora världen till Astrid. Kanske är det hos honom hon kan finna den förtrogne hon behöver för att kunna bevara den rikedom som hennes släkthistoria rymmer, både för nu och evigheten.

Systerklockorna är en unik bok. Den kombinerar norsk landsbygdshistoria, legender, skrönor och gamla sedvänjor med skildringen av en brytningstid och en rad människoöden. Boken handlar om mötet mellan gammalt och nytt, mellan den lilla byn och världen, mellan världsligt och magiskt, mellan kultur, tradition och nydaningar, mellan det som uppnås och det som går förlorat. Den handlar om en dalgång med oändligt vacker men förrädisk och svårarbetad natur. Men allra mest handlar boken om människoöden. Astrid är en nyfiken, sökande, drömmande, men samtidigt redig och bestämd ung kvinna som längtar efter ett annat liv än det som är henne förutbestämt. Och det är rätt tid för det nu. Moderniteten och industrialismen är på ingång och förändringarna känns i luften, även i Butangen. ”Nyprästen”, Kai Schweigard, har nyligen anlänt till Astrids otillgängliga hemtrakter och är precis som den tyske arkitekten Gerard Schönauer en frisk fläkt i byn. Men alla uppskattar inte det nya, moderna. Man vill göra så som man alltid har gjort. Men när inhysingen Klara Mytting frös ihjäl mitt under nyprästens predikan var det trots allt dags för något nytt. En ny kyrka måste byggas och det påverkar alla som bor i Gudbrandsdalen, vare sig de vill eller inte.

Som alltid är det svårt att skriva om en bok som jag gillar riktigt mycket. Det känns som att inget jag skriver riktigt kan ge boken rättvisa. Boken är livfullt skildrad och den innehåller det mesta: kärlek, dramatik, historia, tradition och framtidsförväntan. Det är en bok som skänker eftertanke. Dessutom blir jag så sugen på att åka till Norge och uppleva de storslagna vyerna. Systerklockorna är utgiven av Wahlström & Widstrand och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Porträttet

PorträttetHjalmar Söderberg är en författare jag inte alls läst särskilt mycket av, om ens alls. I förordet till hans nyutgivna novell Porträttet står det att endast tre författare har överlevt från det svenska 1890-talet: Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Hjalmar Söderberg. De två förstnämnda förkroppsligade tidens litterära mode, sagan, myten och den klangfulla, musikaliska poesin, medan Hjalmar Söderberg såg sig som en opponent mot tidsandan. Han ville inte sjunga, han ville tala klarspråk, skriva om verkliga människor och samtidens storstadsmiljö. Och det märks väl i novellen Porträttet. Miljöskildringarna är trovärdiga, detaljerade och realistiska. Det är lätt att se miljöerna framför sig, till och med nu när det gått hundra år sedan novellen först publicerades. Språket är enkelt, avskalat och Söderberg lyckas få fram mycket känsla med få ord.

Novellen handlar om en man som heter William som driver omkring i Stockholm och funderar på vad han ska göra med sitt liv. William är en ungkarl som börjar bli ”till åren” och därmed funderar på att stadga sig. Inte så mycket för att han vill utan för att det ser bra ut med ett ordnat liv och för att han helt enkelt är för gammal för kafélivets utsvävningar. Han har ett gott öga till en änkefru och friar till henne utan större känslor bakom. Hon tackar dock nej eftersom hon lovat evig trohet till sin bortgångne make. Det kommer förstås att förändra deras relation för alltid och frågan är vad nu William ska göra med den likgiltighet och melankoli som han kommit att se som en del av livet. Besöket hos Fru Richardt tar helt enkelt en oväntad vändning som han nog inte alls hade tänkt sig… Annie berättar förtroligt om sitt äktenskap och hur hon egentligen mådde under relationen med den bortgångne maken, allt medan William betraktar den döde makens porträtt som hänger på väggen i hennes våning. Novellen slutar ganska abrupt och jag ställer mig frågan om vad evig trohet egentligen betyder och hur mycket löftet till en död egentligen innebär. Novellen visar också hur ett hastigt avlagt löfte kan komma att påverka en framtid vi i det ögonblicken inte kan ha en aning om.

Porträttet gavs ut av förlaget Novellix 2016 och då var även Hjalmar Söderberg högaktuell trots att det gått 75 år efter hans död. Samma höst hade nämligen också Den allvarsamma leken biopremiär i regi av Pernilla August. Novellen finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. I och med läsningen av denna novell kan jag kryssa punkt 6. Läs en novell vars titel börjar med P i läsutmaningen Läs en novell IV.

Lilly K snart 6 år

Lilly K snart 6 årI bilderboksserien Förskolan Havet är det nu dags att lära känna Lilly K lite närmare. Varje bok i serien låter oss nämligen få följa med ett av barnen på avdelning Fiskmåsen på Förskolan Havet i en hel vecka. Lilly K kallas för just Lilly K eftersom det finns en annan Lilly i gruppen, Lilly P. Lilly K har många stora känslor, många bra idéer, får alltid saker att hända och sitter sällan still. Lilly K har mycket fantasi, stor äventyrslust och är inte rädd för någonting. Inte ens hundar. Men det är Uma, en annan tjej på förskolan. Men för Lilly K gör det absolut inget att Uma är rädd för hundar. Lilly K tycker ändå att Uma är den finaste som finns. Men hur ska hon kunna säga det till henne? Och tänk om Jojje blir sur…

Ja, det är mycket som händer på avdelning Fiskmåsen på Förskolan Havet och bland barnen i barngruppen. Både där på förskolan, men också hemma. Och alla barn är olika, har sin egen unika familjesituation, hemmiljö, tankar och känslor. Det här är en serie böcker som verkligen öppnar upp förståelsen för andra och ger insikter i att andra kan ha helt andra förutsättningar och livssituation än vad man själv har. Böckerna skapar inlevelseförmåga och empati samtidigt som de visar på alla människors lika värde oavsett eventuella olikheter.

Böckerna ger en unik möjlighet att få lära känna en annan person och ta del av dennes liv under en hel vecka. Det handlar mycket om relationer, både barnens relationer sinsemellan i barngruppen och de relationer som de har hemma med föräldrar, syskon och andra närstående. Och så handlar det förstås om andra viktiga saker och händelser i ett förskolebarns liv. Den första kärleken till exempel. Att bråka med mamma. Att bli orättvist beskylld. Men också om små vardagsnära händelser som tillsammans utgör de dagar som kallas för livet. Det handlar också om att vara störst på förskolan. Att vara utanför. Att inte riktigt passa in. Det handlar om olikheter, likheter och mångfald. Som vanligt mästerligt skildrat av Ellen Karlsson. Hög igenkänningsfaktor för alla förskolebarn och för oss vuxna. Boken har fina illustrationer av Monika Forsberg. Jag gillar att varje bok i serien har sin egen färgskala och att man i varje bok får fördjupa sig i ett nytt barns liv och känslor.

Som jag skrivit förut när jag recenserat de tidigare böckerna i serien: Jojje 5 år och Uma 5½ år så har dessa böcker ett bilderboksformat, men textmässigt är de snarare som kortare kapitelböcker. De fungerar därmed ypperligt som övergång mellan bilderbok och kapitelbok, perfekt för de äldsta förskolebarnen som ofta vill börja lyssna till lite längre böcker. Dessutom är böckerna indelade i sju kapitel, eftersom vi ju får följa barnen under en hel vecka. Därmed kan man läsa ett avsnitt per lässtund eller per dag om man tycker att det blir för mastigt att läsa hela boken på en gång. Det är inte helt fel att läsa boken uppdelat på flera pass heller eftersom man då kan få mer utrymme till diskussioner, för de här böckerna är jättebra som ingång till diskussioner kring allt möjligt av det som böckerna handlar om – smått, stort, sin egen verklighet eller andras verklighet. Själv längtar jag efter att fler böcker om barnen på förskolan Havet kommer allt eftersom.

Lilly K snart 6 år är utgiven av Natur & Kultur och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

 

Jag väntar i snön

Jag väntar i snönJag väntar i snön är skriven av Daniel Dencik och det står på baksidan att den är baserad på verkliga händelser. Boken handlar om Alexander som är tvåbarnspappa och som plötsligt får besked om att han inte får träffa sina barn mer. Han blir anmäld för våld och övergrepp mot barnen och han hamnar mitt i en vårdnadstvist. Hela tiden får han veta av barnens mamma att de inte vill träffa honom. Alexander förstår ingenting, de hade en bra relation tidigare. Polisen utreder anklagelserna mot Alexander men hittar inget. Ärendet förs till domstol och domstolen tillerkänner barnen umgängesrätt med Alexander. Men socialtjänstens handläggare sätter sig emot och Alexander hamnar till slut i en tröstlös kamp mot de sociala myndigheterna.

Jag väntar i snön är en speciell bok. Den är förstås väldigt jagcentrerad. Den bygger på författarens egna upplevelser och hans egna dagböcker ligger till grund för boken. Ändå är det svårt att verkligen beröras av det som händer med huvudpersonen. Jag vet inte om det är bokens form som gör det, att huvudpersonen känns onödigt distanserad? Eller om det är det faktum att vi aldrig får några svar på varför barnen inte vill träffa Alexander. Tydligt är det att vi endast får den enda sidan av en historia och jag känner hela tiden under läsningen att jag gärna hade velat läsa mammans berättelse för att få det andra perspektivet. Alexander framställer sig så ovetande och utsatt. Han tar på sig offerrollen och skildrar en stark avsky mot de svenska myndigheterna. Och visst är det hemskt om allt är sant. Men det känns som om det finns något bakom som vi aldrig får veta just eftersom vi bara fått den ena delen av historien. Alexander hemfaller till arbetsnarkomani och gör den ena strapatsfyllda äventyrsresan efter den andra samtidigt som han ger återblickar till sitt tidigare idylliska föräldraskap, något som känns lite för mycket som en efterhandsrekonstruktion. Jag avslutar läsningen med en besk smak i munnen. Jag köper inte historien. Det är något jag inte har fått veta. Vilka delar av berättelsen är skönmålade? Vilka fakta undanhåller Alexander/författaren?

Jag väntar i snön är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

En smakebit på søndag

SysterklockornaPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har precis läst ut Systerklockorna av Lars Mytting, en bok som tog mig med storm och som jag sträckläste nu i veckan när jag varit sjukskriven efter en operation. Det här är inledningen till boken:

Födseln var svår. Kanske den svåraste någonsin, och detta i en trakt där förlossningarna flitigt överskuggade varandra. Modern var stor, men inte förrän den tredje dagen med värkar insåg de att hon bar tvillingar. Hur nedkomsten gick till, hur länge skriken ekade i timmerstugan, och hur kvinnorna runt henne faktiskt fick ut barnen – allt detta glömdes bort. För otäckt att berättas, för hemskt att minnas. Modern sprack och dog av blodförlusten, och hennes namn försvann ur historien. Det som för alltid blev ihågkommet var tvillingarna och deras skavank. De var sammanvuxna från höften och ner.

Men det var också allt. De andades, skrek och var friska i huvudet.

Föräldrarna var från gården Hekne och flickorna döptes till Halfrid och Gunhild Hekne. De växte till sig, skrattade mycket och var inte till besvär utan till glädje. För varandra, för fadern, för syskonen, för trakten. Heknesystrarna placerades tidigt framför vävstolen och satt långa dagar medan de fyra armarna samstämmigt flög mellan varp och inslag, så snabbt att det var omöjligt att se vem som för ögonblicket slog garnet på plats i bildväven. Motiven var besynnerligt vackra, ofta gåtfulla, och deras arbeten byttes bort mot silver eller husdjur. På den tiden var det ingen som tänkte på att märka handarbeten på något vis, och senare var det många som betalade höga belopp för en Hekneväv trots att det var osäkert om den var äkta.

Den mest kända Hekneväven var en tolkning av Skrapenatta, den lokala föreställningen om Domedagen, delvis nedärvd från de fornnordiska profetiorna om Ragnarök. Ett eldhav skulle omvandla natt till dag, och när allt var bränt och natten åter mörk skulle jorden skrapas ner till urberget och levande och döda föras till doms i soluppgången. Den väven skänktes till kyrkan och hängde där i generationer, innan den en natt försvann genom låsta dörrar.

Systerklockorna är en magnifik roman som handlar om mötet mellan gammalt och nytt, mellan den lilla byn och världen, om födelse och död, arv och släktskap, kärlek och sorg. Språket är vackert och texten rymmer allt.

Så jävla trött

Så jävla tröttSå jävla trött – Om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring är skriven av Gemma Hartley. Det var från början en tidningsartikel som hon arbetade om och fördjupade för att ge ut i bokform. Artikeln Women arent nags, were just fed up publicerades i Harpers Bazaar 2017 och fick över en miljon delningar. I boken diskuterar Gemma det som hon kallar för känslomässigt arbete, det vill säga de arbetsuppgifter som oftast faller på kvinnor och som omgivningen tar för givna. Det som är en självklar, men ofta osynlig del av många kvinnors vardag. Ni vet: tänka ut presenter till svärföräldrarna, ha koll på allt som händer i barnens skola, veta när det är dags att handla mjölk – det vill säga att organisera uppgifterna i hemmet och göra det känslomässiga jobbet. Trots att det är en sådan självklar del av hur våra relationer upprätthålls i hemmet, på arbetsplatsen, i samhället i stort är känslomässigt arbete ett relativt outforskat område. Gemma Hartley sätter ord på denna tunga börda och kallar det feminismens nya frontlinje.

Allting började med att Gemmas man lät en förvaringslåda ligga kvar på golvet i klädkammaren. ”Jag ska inte städa upp efter honom den här gången”, tänker Gemma. Ett dygn går, inget händer. Nästa dygn hämtar Gemma en pall och knölar tillbaka lådan, och när hennes man säger ”du hade bara behövt be mig så hade jag gjort det” så känner hon en gränslös vrede. Den där vreden handlar om känslomässig arbete.

Känslomässigt arbete är enligt Gemmas definition en blandning av att hantera känslor och att hantera ett helt liv. Det är det obetalda, osynliga arbetet som vi utför för att hålla våra nära och kära bekväma. Man kan också kalla det för mentalt arbete, mental börda, osynligt arbete eller kontorsarbete i hemmet. Det är ett arbete som kräver både tid och kraft och som vi aldrig helt kan stänga av i våra hjärnor. Enligt Gemma Hartley förbrukar det stora reserver av mental kapacitet som vi skulle kunna använda på annat: på våra karriärer, våra liv och vår lycka.

Men känslomässigt arbete handlar inte om kontroll, ordning eller renhet egentligen. Det handlar om att bry sig. ”Det handlar inte bara om hur ofta jag vill att golvet blir dammsuget; det handlar om huruvida arbetet jag lägger på vårt liv är värdefullt”, skriver Gemma Hartley.

Gemma vänder sig från ”att hjälpa till” respektive ”be om hjälp”:

”Vi vill inte tjata. Vi vill bara att allt blir gjort, och det är svårt att göra allting själv. Att vi upplevs som tjatiga är ett av skälen till att vi ödslar så mycket mental energi på att välja ifall vi ska delegera uppgifter, även känt som att ”be om hjälp” – vilket de flesta kvinnor helst vill slippa.”

”Sanningen är att jag inte behöver ”hjälp” – jag behöver en fullvärdig partner. Det är två olika saker. Att hjälpa till betyder ”det är inte mitt jobb”. Att hjälpa till betyder ”det är ditt ansvar”. Att hjälpa till innebär att den som hjälper till gör lite extra när den som är ansvarig har halkat efter. Varför är bara en av oss ansvarig för vårt gemensamma liv? Att ha ett fullvärdigt partnerskap däremot innebär att ingen behöver delegera eller detaljstyra. Det är att tänka annorlunda kring vem som förväntas göra vad – och vem som ska vara ansvarig. Det är att överge idén om hjälp helt och hållet och dela lika på ansvaret.”

Gemma skriver att det inte handlar om att kvinnor ska lämpa över bördan på någon annan och att hon inte tror att hon känner en enda kvinna som på riktigt vill lämna ifrån sig allt sitt känslomässiga arbete:

”Det känslomässiga arbetet är för viktigt för att vi bara ska släppa taget om det. Det vi behöver är fler människor som förstår och skördar frukterna av det känslomässiga arbetet. Det vi behöver är partners som verkligen förstår oss, som visar solidaritet och engagerar sig för att bygga ett liv tillsammans med oss.”

”Jag vill inte sluta bry mig. Jag vill bara att andra också ska bry sig.”

Men Gemma är också tydlig med att det inte bara är män som behöver ändra sig, utan att även kvinnorna behöver ändra sina synsätt. Även hos kvinnorna finns det beteenden och tankemönster som behöver förändras. För kvinnorna kanske det framförallt handlar om att vi måste sluta tänka att vårt sätt är bäst och att vi av naturen är bättre på känslomässigt arbete. Gemma skriver en hel del om könsrollerna och hur de är socialt betingade:

”Idealet för hur den perfekta husfrun och modern ska vara må ha förändrats under åren, men rollerna har inte försvunnit eller blivit förlegade. Istället har de staplats ovanpå de nya roller som kvinnor har intagit i världen och arbetslivet.”

”Idag måste kvinnor brottas med den manliga standarden på arbetet men fortfarande fylla rollen som hängiven husfru och mor på en bråkdel av tiden. Vi måste utföra allt känslomässigt arbete, en stor del av det fysiska hushållsarbetet samt alla åtaganden vi har utanför hemmet. Och istället för att erkänna att vi är överbelastade och trycka på för en förändring har vi köpt in oss i den nya feminina mystiken som hävdar att kvinnor kan och borde vilja ”ha allt”. Vi kan ha både familj och karriär. Vi kan vara både den perfekta mamman och den perfekta karriärkvinnan. I teorin låter det som det bästa av två världar, men i praktiken betyder det att vi får alldeles för mycket på vårt bord.

”Män socialiseras till att associera manlighet med aggression, undertryckande av känslor, beskydd och försörjning. Kvinnor socialiseras till att associera kvinnlighet med känsloarbete, omvårdnad, omsorg, barnuppfostran och omtanke. Det är alltså uppenbart varför det är lättare för kvinnor att väva in känslomässigt arbete i sina liv och identiteter, även om män i teorin är lika kapabla till det. Det är miljö, inte arv. Vi föds med samma fallenhet för känslomässigt arbete, men bara hälften av oss har fått träning i det. Därför verkar det på ytan som om kvinnor av naturen är bättre på känslomässigt arbete än män. Men man kan lära sig färdigheterna och slipa på dem. Så länge vi är beredda att göra plats för varandras framsteg, finns det ingen anledning till att män inte skulle kunna bli bättre på känslomässigt arbete. De kan, med tid och övning, finna värdet i det och upptäcka en ny mänsklig fullkomlighet som kan få dem att känna sig mer närvarande i sina liv.”

Gemma poängterar också att allt med känslomässigt arbete inte alls är dåligt. Hon menar att de män som tar över och gör en del av det känslomässiga arbetet får ett rikare liv och blir mer närvarande i sina egna liv. Det är inte en börda utan en tillgång.

I slutet påpekar hon också att vi kvinnor måste bli bättre på att själva också värdesätta det känslomässiga arbetet. Att erkänna att det är värdefullt. Att uppskatta det. Och att kunna sätta gränser för det känslomässiga arbetet.

”Att sätta gränser handlar inte om att skada dem som inte gör sin andel. Att sätta gränser handlar överhuvudtaget inte om andra. Det handlar om dig. Det handlar om att se till att din tid, ditt mentala utrymme och din känslomässiga energi utnyttjas på ett sätt som stämmer överens med dina värden och prioriteringar. Känslomässigt arbete tjänar alltid ett syfte, men det tjänar inte alltid dig”.

Det är en intressant bok med många poänger. En av få som tar upp just denna bit av jämställdheten, något som de flesta kvinnor förstår precis vad det handlar om, men som troligen inte särskilt många män förstår sig på. Gemma Hartley börjar med att zooma in just där hon står, i sitt eget privatliv och i sin egen relation. Under boken zoomar hon allt eftersom ut och börjar fundera på skillnaden rent generellt mellan män och kvinnor och deras respektive könsroller, hur det ser ut på arbetsplatser, i offentligheten och i politiken. På så sätt får vi väldigt många olika perspektiv, vilket jag tycker om. Samtidigt blir det lätt lite tjatigt. Som jag nämnde i början så utgår boken från en tidningsartikel och emellanåt känns det som att Hartley redan har sagt allt hon tycker om frågan och att resterande bara blir samma sak fast med andra ord. Det blir många upprepningar. För oss i Sverige märks det också rätt så tydligt att vi har kommit längre än man har gjort i USA. Boken är väldigt amerikaniserad och det är ibland svårt för mig som svensk att relatera till vissa saker helt enkelt för att det är så främmande här. Men är man intresserad av jämlikhet, feminism och relationer bör man absolut läsa boken.

Så jävla trött är utgiven av Natur & Kultur och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Helgfrågan vecka 45

Dags för helg igen och det innebär också att det är dags för veckans helgfråga hos Mias bokhörna. Denna vecka undrar hon:

Har ni läst något bra på sistone? 

Och ja, det har jag gjort. Jag har precis slutfört läsningen av Systerklockorna av Lars Mytting. Den var otroligt bra. Väldigt speciell och berörande. Recension kommer så småningom, måste bara smälta den först.

Bonusfrågan är: Firar ni fars dag?

Min egen pappa dog för tre år sedan, så honom kan jag tyvärr inte fira längre. Men jag och barnen firar min man och så brukar vi fira svärfar. Men det blir inget stort firande. Det räcker att äta gott, kanske baka något eller äta tårta, någon liten present och framförallt umgås.

När inget annat återstår

När inget annat återstårNär inget annat återstår är den första boken om profileraren Ella Werner och tillika den första boken jag läser av Mats Ahlstedt som har skrivit en lång rad deckare vid det här laget. Ella Werner är i den här boken relativt nyutexaminerad och nyanställd profilerare vid Göteborgspolisen. Hon är med andra ord civilanställd, vilket inte alla kollegor är så förtjust i. Hon får också en chef som hon inte riktigt vet var hon har. Dessutom kastas hon in i ett speciellt första fall. Det är mordet på en ung man som hon får ta tag i. Ledtrådarna leder henne ut till ett enligt beläget hus på Brännö där den excentriske forskaren Egon Guthlin bor. Han har utvecklat en banbrytande substans som kan rädda miljoner människor från Alzheimers. Men forskningen går inte riktigt som han tänkt sig och hans förflutna kommer ikapp honom. Snart visar det sig också att hans närstående är i fara, däribland hans brorsdotter Sandra som han älskat som sin egen dotter.

När inget annat återstår marknadsförs som en psykologisk thriller. Jag tror att det är en hårfin gräns mellan den genren och deckare. Det som är intressant i den här boken är att man får följa polisarbetet ur en civilanställd persons perspektiv. Det innebär att det blir mer utredningsarbete och grävande snarare än actionfyllt och hårdkokt. Däremot tycker jag att det är en del saker som haltar i historien. Varför Sandra inte släpper in Jacob till exempel. Varför Simon engagerar sig så mycket helt plötsligt. Och att Ella som nyanställd jobbar så självständigt och många gånger tar tvivelaktiga initiativ helt ovanför sin chefs huvud. Karaktärerna är inte heller så levande, man kom dem inte särskilt nära. Nej, jag blev inte särskilt imponerad, det finns bättre svenska deckare att läsa eller lyssna till. Jag vet faktiskt inte om jag ska ge nästa bok i serien en chans eller inte. Boken är i alla fall snabbläst och lättläst med korta kapitel och passar för den som vill ha en stunds underhållning snarare än en bok som stannar kvar länge hos läsaren.

När inget annat återstår är utgiven av Bokfabriken och finns att låna på biblioteket eller att köpa hos Adlibris och Bokus.

Ett annat jag – Projekt Gemini

Ett annat jagCarin Gerhardsen och Petter Lidbeck har var för sig skrivit en lång rad böcker för både barn och vuxna. Nu har de skrivit sin första gemensamma bok: Ett annat jag – Projekt Gemini. Den vänder sig till barn mellan 9-12 år, men jag tycker att den snarare vänder sig till de äldre barnen i målgruppen och att den passar minst lika bra för barn på högstadiet. Det är nämligen en del våld i boken som gör att man nog inte bör sätta den i händerna på en nio- tioåring.

Boken börjar med att en explosion sker mitt i centrala Stockholm. En trettonårig flicka omkommer. Hennes vänner Amanda och Rasmus klarar sig av en ren slump. Men det visar sig att faran för dem är långt ifrån över. Det man först trodde var ett terrorattentat visar sig nämligen vara betydligt större, nämligen en del av en djävulsk plan. Amanda, Rasmus och Amandas moster Bim ger sig ut på en resa genom Europa. Dels för att fly, men också för att få svar. Men de har gärningsmannen hack i häl och det blir en kamp mot klockan genom Europas länder.

Ett annat jag – Projekt Gemini är en actionfylld thriller som går i ett snabbt tempo med en seriemördare, en galen vetenskapskvinna, en dataexpert till moster och två streetsmarta trettonåringar. Boken handlar om genmanipulation, tvillingar, adoption och jakten på den perfekta människan. Men teman som vänskap, föräldrarelationer och sorg finns också med. Jag gillar boken, det händer mycket, den är spännande, välskriven och den behandlar teman som inte lämnar någon oberörd. Den ger upphov till tankar och funderingar om teknik vs känslor och vad som är rätt och vad som är fel. Omslaget är snyggt och lockar till läsning. Boken är relativt kort och både lätt- och snabbläst. Jag kan tänka mig att barn i femman och sexan som inte är så läsintresserade skulle kunna tycka om denna. Det här verkar vara första delen av en serie och slutet öppnar också för en fortsättning. Jag blir definitivt sugen på att läsa mer om Amanda, Rasmus, Bim och projekt Gemini.

Ett annat jag – Projekt Gemini är en av de fem nominerade böckerna till Barnradions bokpris 2019. Den är utgiven av Rabén & Sjögren och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Fjädrar

Fjädrar”Hopp är det där med fjädrar”, så börjar dikten som Frannie läser i skolan. Hon har inte tänkt så mycket på hopp, det finns så mycket annat att tänka på. Till exempel att hennes vän Samantha blivit troende. Och att det börjat en ny kille i klassen. Han är blek, har långt hår, kan teckenspråk, gråter på lektionerna och rör upp en massa känslor i klassen. Vintern som följer är full av överraskningar, såväl bra som dåliga. De leder till att Frannie börjar se saker på ett nytt sätt – hennes brors dövhet, hennes mammas rädslor, skolmobbarens ilska och sin egen längtan efter ”det där med fjädrar”.

Fjädrar av ALMA-pristagaren Jaqueline Woodson är en vacker liten pärla för alla från slukaråldern och uppåt, även vuxna. Den handlar om en flicka som heter Frannie som växer upp i en segregerad stad i USA under 1970-talet. De vita bor på den ena sidan av motorvägen och de bruna på andra sidan. Men så kommer en ny pojke till Frannies skola, en pojke som uppenbarligen hör hemma på andra sidan motorvägen. Det är en fin skildring, inte bara av segregering och rasism, utan också av dövhet och att väcka upp med ett extra språk hemma, teckenspråk. Det finns ingen uppsjö av böcker som skildrar döva personer eller böcker där teckenspråk har en betydelsefull roll, så bara det är fint. Dessutom är boken så vacker, den har ett poetiskt språk och så fina karaktärer. Något annat som har en viktig roll i boken är hopp, både när det gäller att förändra fördomar och människors åsikter, men också något så konkret som hoppet att ett nytt litet syskon får överleva.

Boken har bara omkring 150 sidor, men ändå ryms så mycket. Många olika teman och många funderingar och tankar som i sin tur ger upphov till ännu fler tankar och funderingar under och efter läsningen. Boken kan dock vara lite svårläst ifall man inte är en van läsare. Den är inte actionstyrd eller ens handlingsstyrd, utan här händer det mesta inuti karaktärerna. Boken passar dock därför bättre för läsare från femman, sexan och uppåt. Eller som högläsningsbok så man kan diskutera det som händer och allt runtomkring handlingen. Den är väldigt läsvärd, inte minst genom sin uppbyggnad och all symbolik som finns i texten. Fjädrar är en varm, hoppfull, fin berättelse som jag hoppas många fler ska upptäcka. Tyvärr är det ju som så ofta svårt för böcker som denna att verkligen hitta fram till läsarna. Den är utgiven av Natur & Kultur och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.