Spår i snön är en novell av Jonas Karlsson som är författare, dramatiker och skådespelare. Förra veckan läste jag två av hans noveller som ingick i Bonniers stora adventskalender och de var jag inte jätteimponerad av. Men Spår i snön tyckte jag bättre om. Den handlar om ett par, Martin och Barbro, som flyttar från Stockholm till ett mindre samhälle. Som så ofta sker på mindre platser är lokalinvånarna misstänksamma. Det dröjer ett tag, men Martin smälter så småningom in. Barbro däremot har svårare för sig. Jag ska inte berätta mer, för då spoilar jag resten av handlingen, men flytten leder i alla fall till en händelseförveckling som innebär att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen.

Novellen tar upp teman som utanförskap och tillhörighet, att börja om på nytt men också förmågan att kunna förlika sig med det förflutna. Det handlar också om barndom, rädslor, vänskap och öden. Det börjar som en deckare med blodspår i snön, men novellen lämnar mig med helt andra tankar och känslor och dessutom efter ett överraskande slut. Jag som själv flyttat från en stor stad till ett litet samhälle kände starkt igen mig i det där att det tar lång tid att räknas i lokalbefolkningens ögon. Det sker gradvis. Från början är de misstänksamma mot en, sedan går det vidare mot acceptans, men det dröjer väldigt, väldigt länge tills man når ett gillande.

Spår i snön är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 20 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon är gravid. 

De blå skorna är en novell av Linda Olsson som debuterade 2005 med romanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger som blev översatt och läst världen över. Jag hade därför höga förväntningar på novellen och baksidestexten gjorde mig ännu mer nyfiken:

Det är så att min far gick bort nyligen. Och skorna var en del av det han lämnade efter sig. Och jag har som sagt aldrig sett dem förr. Det är ett par ljusblå mockaskor. Damskor. Storlek 36. Aldirg använda. Jag begriper inte var min far fått tag på dem. Eller vad han tänkt sig att jag skulle göra med dem.

Novellen handlar om en kvinna som städar sin pappas våning i Paris efter hans bortgång. Pappan har förberett och dödsstädat i förväg. Men mitt på skrivbordet står en skokartong som innehåller ett par alldeles nya skor. Fast trots att skorna är oanvända syns det att de har många år på nacken. Var kommer skorna ifrån? Och vem är de tänkta för? Allt eftersom rullas historien upp för oss. Och det visar sig att novellen berör flera svåra ämnen. Kärlek som aldrig blev. Kärlek som kunde ha blivit men som aldrig fick chansen. Kärlek som blivit längtan, sorg och saknad istället för just kärlek. Felaktiga beslut och livsval som fått livslånga konsekvenser. Men också en inblick i hur det var förr, att det inte var så lätt att välja sina relationer som det kan vara idag. Ändå skänker novellen ett slags lugn och lättnad. Även om kärleken inte blev i detta livet ställs ändå saker på sätt och vis till rätta och skapar nya möjligheter, om än inte just för de ursprungliga karaktärerna. Novellens slut är förstås förväntat och berättelsen innehåller inga överraskningar. Men den är fin, tänkvärd och förmedlar en gripande stämning.

De blå skorna är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 7 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon bor på hotell.

Nattrodd är en novell skriven av John Ajvide Lindqvist. Den handlar om två väninnor som känt varandra i över sjuttio år. I över femtio år har de varje sommar campat på samma ö. I över sextio år har de delat en mörk hemlighet som mitt i skärgårdsidyllen gör sig påmind och hotar att ta livet av dem båda två…

Nattrodd är en suggestiv, lagom läskig novell. Den börjar vardagligt och gemytligt genom att beskriva relationen mellan de båda kvinnorna och hur de åker på sin campingsemester år efter år, men numera lite mer anpassat och bekvämt än förr om åren. Men snart smyger sig något in. En krypande känsla av att något inte står rätt till. Det finns något outtalat mellan dem. En hemlighet. Och är det någon som iakttar dem på ön? Från det gemytliga blir stämningen betydligt mer otäck och obehaglig. Intressant nog ändras även min känsla för karaktärerna allt eftersom jag läser. Väldigt bra skrivet av en av Sveriges främsta skräckförfattare!

Nattrodd är utgiven av förlaget Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 9 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell med något svart i titeln.

Jens Lapidus är väl mest känd för sin trilogi som inleddes med Snabba cash, en serie böcker som handlar om Stockholms nattsida med gängbrottslighet, våld och droger och som också har filmatiserats. Men han har också skrivit annat. Novellen Heder till exempel. Den handlar om en kille som muckar från fängelset efter en tio års volta. Adam försöker verkligen anpassa sig till ett liv utanför murarna, men allt eftersom man läser inser man hur svårt det måste vara. Tio år är en lång tid. Inte minst för den som var pappa till en liten tvååring, men som nu är en gänglig tolvåring. Tio år är också en lång tid när det gäller relationer. Adam inser redan när han går ut genom grindarna från anstalten. Han är 38 år och har ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. Tio år är också en lång tid när det gäller jobb. Hur förklarar man en tio år lång lucka i sitt CV när man söker jobb?

Jag blev positivt överraskad av Heder. Det är en riktigt bra novell som skänker en stor dos eftertanke. På bara några få sidor får man en stark inblick i samhällets baksida. Hur lätt det kan vara att hamna där och hur oändligt svårt det är att ta sig därifrån.

Heder är utgiven av förlaget Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 10 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon reser med tåg.

Hjalmar Söderberg är en författare jag inte alls läst särskilt mycket av, om ens alls. I förordet till hans nyutgivna novell Porträttet står det att endast tre författare har överlevt från det svenska 1890-talet: Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Hjalmar Söderberg. De två förstnämnda förkroppsligade tidens litterära mode, sagan, myten och den klangfulla, musikaliska poesin, medan Hjalmar Söderberg såg sig som en opponent mot tidsandan. Han ville inte sjunga, han ville tala klarspråk, skriva om verkliga människor och samtidens storstadsmiljö. Och det märks väl i novellen Porträttet. Miljöskildringarna är trovärdiga, detaljerade och realistiska. Det är lätt att se miljöerna framför sig, till och med nu när det gått hundra år sedan novellen först publicerades. Språket är enkelt, avskalat och Söderberg lyckas få fram mycket känsla med få ord.

Novellen handlar om en man som heter William som driver omkring i Stockholm och funderar på vad han ska göra med sitt liv. William är en ungkarl som börjar bli ”till åren” och därmed funderar på att stadga sig. Inte så mycket för att han vill utan för att det ser bra ut med ett ordnat liv och för att han helt enkelt är för gammal för kafélivets utsvävningar. Han har ett gott öga till en änkefru och friar till henne utan större känslor bakom. Hon tackar dock nej eftersom hon lovat evig trohet till sin bortgångne make. Det kommer förstås att förändra deras relation för alltid och frågan är vad nu William ska göra med den likgiltighet och melankoli som han kommit att se som en del av livet. Besöket hos Fru Richardt tar helt enkelt en oväntad vändning som han nog inte alls hade tänkt sig… Annie berättar förtroligt om sitt äktenskap och hur hon egentligen mådde under relationen med den bortgångne maken, allt medan William betraktar den döde makens porträtt som hänger på väggen i hennes våning. Novellen slutar ganska abrupt och jag ställer mig frågan om vad evig trohet egentligen betyder och hur mycket löftet till en död egentligen innebär. Novellen visar också hur ett hastigt avlagt löfte kan komma att påverka en framtid vi i det ögonblicken inte kan ha en aning om.

Porträttet gavs ut av förlaget Novellix 2016 och då var även Hjalmar Söderberg högaktuell trots att det gått 75 år efter hans död. Samma höst hade nämligen också Den allvarsamma leken biopremiär i regi av Pernilla August. Novellen finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. I och med läsningen av denna novell kan jag kryssa punkt 6. Läs en novell vars titel börjar med P i läsutmaningen Läs en novell IV.

Maria Sveland är kanske mest känd för att ha skrivit Bitterfittan, men hon har skrivit en hel del annat också. Novellen Doggy Monday till exempel. Den handlar om Rigmor som kanske kan beskrivas som en bitterfitta. Arga tanten kallas hon också av ungarna på gården. Fast egentligen är Rigmor en kvinna som drömmer om och längtar efter närhet och ett socialt sammanhang. Rigmor är en riktig klippa på jobbet. Hon sköter sitt jobb perfekt, betar av större högar av ärenden än kollegorna, tar kortare lunch, dricker kaffe framför datorn istället för i fikarummet och tar på sig extraärenden när någon blir sjuk. Ändå är det hon som blir förbisedd när tjänsten som gruppchef ska tillsättas. En yngre kollega får jobbet som Rigmor sedan länge sett som hennes. Det utlöser något i Rigmor.

Obehagskänslan rusade genom blodet och gjorde henne yr. Hon reste sig upp och vinglade till så att stolen välte med ett brak. Ellinor och Ingmar tittade förvånat upp från sina datorer. Något var fel. Hon visste det i djupet av sitt hjärta. Visste det i sitt kön som till hennes förvåning pulserade våldsamt. Uppfordrande och allvarligt, dunk dunk dunk.

Det som händer efter Rigmors samtal med chefen är svårt att beskriva. Det enda ord jag kommer på är provocerande. Jag känner för Rigmor till en början, men sedan blir det alldeles för mycket. För magstarkt. Det handlar om hämnd, uppror, att bryta sig loss. Viktiga, angelägna och intressanta ämnen. Men, det blir som sagt för mycket. Jag hade svårt för den här novellen. Den tilltalade mig till en början. En välskriven, fin skildring av Rigmor. Men sen ballade det som sagt ur, och där tappade Sveland mig. Omslaget till den här novellen visar en kvinna som står framför en spegel. Men hennes spegelbild visar en varg och kvinnan har en tjock, svart svans baktill. Vad betyder det? Att Rigmor ser sig själv som en varg? En ensamvarg? En ulv i fårakläder? Ja, det är svårt att säga, men någon slags symbolik är det helt klart.

Doggy Monday är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. Med denna novell kan jag kryssa punkt 4. Läs en novell med en veckodag i titeln i läsutmaningen Läs en novell IV.

I läsutmaningen Läs en novell IV är punkt nummer två att läsa en novell med en krydda eller ört i titeln. Där passar Krysantemum väl in. Krysantemum är en ört som numera främst odlas som krukväxt, men som också är en populär flerårig trädgårdsväxt. Krysantemum är också namnet på en novell av John Steinbeck (1902-1968) som annars kanske är mest känd för romanen Möss och människor. Denna novell handlar om Elisa, en ung bondhustru på 1930-talet, och den utspelar sig i den dalgång längs floden Salinas där John Steinbeck föddes och växte upp. Elisa vårdar med bestämda händer sina krysantemum på gården i dalen. Vi får bilden av en stark, bestämd bondmor. Men växternas lena, livskrfatiga beröring är inte ofarlig – Elisa förmår bara inte uttrycka den besvärliga längtan de väckt.

Novellen handlar också om mötet med en resande man som kommer förbi gården i hopp om att få slipa knivar eller bulta ut bucklor i grytor. Och här är det viktiga inte vad som sägs mellan den kringresande mannen och Elisa utan vad som inte sägs. Likaså ska man nog utgå från en symbolisk tolkning när det handlar om de blommor hon planterar för att han ska ta med sig, och vad han sedan gör med blommorna. Den lilla mörka fläck blommorna blir till efter mötet. Jag blir inte berörd av Elisa eller av novellen i stort. Men visst är det intressant vad som kan ske i mötet mellan människor och vad ett enkelt möte kan påverka en människas liv i ett större perspektiv. Novellen är dessutom välskriven och samtidigt lättläst.

Krysantemum är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Till varje pris är en novell skriven av Sara Kadefors. Den handlar om en person som precis fått kontrakt på sin första egna lägenhet och därför behöver pengar till hyran. Hen söker därför jobb i en butik. Och där är också det enda kruxet, nämligen att huvudpersonen därmed tvingades tillbringa en stor del av dygnets timmar på en begränsad yta tätt intill en person hen inte valt att vara nära. Det handlar om att vara ung. Det handlar om fördomar. Om att konfronteras med verkligheten i sitt första jobb och möta såväl människor som sanningar som man inte trodde fanns.

Jag hade aldrig träffat någon som Jenny förut. En som hade skor med snirkliga spännen. Som fastnat för saker i tidningen som jag hoppat över. Som sa ”en annan” om sig själv. Och så det där spionerandet. Jag visste inte att man kunde ta sitt arbete på så stort allvar.

Huvudpersonen jobbar på alltså en liten butik tillsammans med butiksföreståndaren. Eftersom de är de enda som jobbar där tvingas de jobba närmare varandra än de egentligen skulle vilja. Och föreståndaren är en paragrafryttare av högsta rang. Det hela ställs lite på sin spets när butikskedjan utlyser en tävling om den bästa butiken i kedjan. En tävling som butiksföreståndaren vill vinna till varje pris.

Till varje pris är en intressant novell. Ett intressant scenario. Extra intressant eftersom man inte riktigt kan lita på huvudpersonen och inte vet vad som är sant eller inte. Mycket händer mellan raderna. Det är en krypande känsla, som i en psykologisk thriller. Och i slutet finns en rejäl twist. Otroligt skickligt att fånga detta med en såhär kort text! Med denna novell kan jag också kryssa ”Läs en novell där någon vinner något” i läsutmaningen Läs en novell IV. Novellen är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Regn är en novell av danska Josefine Klougart, en författare som var obekant för mig tills jag hittade den här novellen. Trots att detta är en novell är den omfångsrik, inte till antalet sidor förstås, men till innehåll. Man får nämligen följa flera olika berättelser, men bara i korta stycken, liksom i glimtar. Berättelserna är ganska olika varandra, men har en del saker gemensamt. Som regnet, den mörka stämningen, de hemska förebuden, undergångskänslan. Hela tiden det ständiga regnet. Det är svårt att undvika att tänka på syndafloden i Bibeln.

Jag fastnar inte direkt för Regn, jag tycker att det är lite tråkigt att inte få läsa mer av berättelserna än de korta glimtarna. Visst är novellformatet väldigt begränsande i sig, men i andra noveller är det ändå en avslutad berättelse med början och slut. Här är det mer fragment. Nerslag i människors liv. Ofta ganska dystra nedslag dessutom. Man lär inte känna karaktärerna alls, de får ingen historia, man ser dem bara en kort stund i en viss situation, som om man betraktar en främling medan man väntar på bussen. Av den anledningen hade jag svårt för denna novell. Men, en sak gillade jag ändå, nämligen språket. Josefine Klougart skriver väldigt poetiskt. Hon gestaltar stämningar snarare än beskriver dem, och det är en konst i sig, vilket gör det till en fröjd att läsa språket. Då är ändå novellen översatt från danskan. Så jag ska inte säga att den är dålig, eller att den inte är läsvärd. Den slår ändå an en sträng hos mig även om jag inte fastnar för själva berättelsen. Eller berättelserna i det här fallet.

Dessutom kan jag med Regn också kryssa punkt nr 5 i novellutmaningen Läs en novell IV: Läs en novell översatt från danskan.

Regn är utgiven av Novellix och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Johan Theorin debuterade 2007 med Skumtimmen och har sedan dess gett ut många hyllade böcker. Jag har inte läst alla, men några, som Sankta Psyko, en psykologisk rysare som utspelar sig på en förskola som ligger alldeles intill ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Den gillade jag och när jag såg att Johan Theorin kommit ut med en novell hos Novellix var jag förstås tvungen att läsa den.

Knackningar handlar om Molly som precis förlorat sin enda väninna Judith. Hennes liv som ensam pensionär fylls av allt fler tomma likörflaskor och sena nätter framför TV:n. Därför kan hon till en början inte urskilja var de regelbundna knackningarna i huset kommer ifrån. Inte har de väl hörts tidigare? Sakta blir hon övertygad om att någon i huset verkar kämpa för sitt liv, men polisen hävdar bestämt att ingen har anmälts saknad. Molly kan ändå inte släppa tanken på att knackningarna kan vara ett rop på hjälp. Och så gnager den där tidningsnotisen om den döda kvinnan i Råsjön.

Knackningar kan klassificeras som en blandning mellan psykologisk rysare och deckare. Den bygger upp en kuslig stämning. Jag är inte så förtjust i offrets röst som presenteras i kursiv text, som i Kallentofts böcker. Jag tycker också att novellformatet begränsar den här berättelsen. Den får inte riktigt det djup den behöver för att bli riktigt engagerande. Slutet ger dock en tvist som överraskar mig som läsare och det gillar jag. Novellen gav mig god underhållning under en lunchrast, men den kommer inte att stanna kvar länge hos mig tyvärr.

I novellutmaningen Läs en novell IV kryssar jag punkt 13: Läs en novell där någon sjunger.

Knackningar finns bland annat hos Adlibris och Bokus.