Valle blir varje dag retad av en klasskompis som heter Anders. Fast Valle kallar honom Onders eftersom han är så elak. En dag när Valle är på väg till skolan hör han som vanligt elaka Onders skrika dumma ord efter honom. Han blir rädd och springer in i varuhuset som ligger alldeles bredvid. Längst in finns provhytter och i en av dem gömmer han sig. Han sätter sig i ena hörnet och tar fram pappas gamla iPad som han har med sig i ryggsäcken. Han har spelat på den hundratals gånger förut. Men just den här gången händer något alldeles makalöst märkligt. Skärmen blixtrar till i en massa olika färger och ett pojkansikte framträder. Pojken i paddan vinkar. De blir kompisar, pojken i paddan och Valle. Så småningom kommer Bruno, som Valle döper honom till, ut ur paddan och blir Valles hemliga kompis. Han ger Valle mod. Mod att stå emot Onders.

Pojken i paddan och jag är en ovanlig berättelse om mobbing. Budskapet är att man ska våga berätta för vuxenvärlden vad man är utsatt för och tanken är att boken ska förmedla hopp. Man ska inte känna att det inte går att göra något, alla kan förändra sitt liv och göra sin vardag lite bättre. Dessutom får man en tankeställare eftersom boken visar att mobbare också kan ha det jobbigt och må dåligt. Kanske är det en orsak till varför de mobbar, även om det inte är någon ursäkt. Pojken i paddan tillför inte så mycket till historien, mer än att det blir en lite rolig twist. Valles föräldrar, lillebror och mormor skildras med värme och jag gillar hur fin relation föräldrarna verkar ha med varandra. Dock är det märkligt att ingen ur vuxenvärlden ser hur Onders mobbar Valle eller ens anar hur det skulle kunna vara ställt, det finns ju ganska många tecken även om inte Valle säger något rakt ut. Som tur är får klassen en vikarie och hon har ögonen öppna.

Den här boken köpte jag in till mitt ena skolbibliotek förra året, men jag tror inte att någon har lånat den. Jag har varit nyfiken på den och nu när den blivit nominerad till Barnradions bokpris tog jag chansen att läsa den. Det är en lättläst och fin, mörk men hoppfull barnbok om ett ständigt aktuellt ämne. Men jag tror att det kan vara svårt för boken att hitta sina läsare. Jag vet inte om det är omslaget, titeln eller baksidestexten som har skrämt bort läsarna på mitt skolbibliotek. Jag gillar omslaget, det får mig att tänka på magi och mystik, även om de delarna egentligen inte är representativa för bokens innehåll.  Men jag tycker att omslaget är lockande. Jag tror att det här är en typisk sådan bok som måste bokpratas om, eller användas som högläsningsbok. Just högläsningsbok tror jag att den skulle passa bra som, gärna med tillhörande diskussioner kring vänskap, ensamhet, mobbing och att våga berätta för vuxna när man ser sådant som inte är okej.

Pojken i paddan och jag är skriven av Jonatan Järvi, utgiven av Hippo bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ella och YouTube-paniken är en av de böcker som blivit nominerade till Barnradions bokpris. Lite förvånande kan jag tycka, för den här boken är utgiven av Girl-IT som är en slags bokklubb för barn. Boken finns alltså inte att köpa i vanliga affärer och bokhandlar, utan endast de som är medlemmar i Girl-IT kan köpa den. Som tur är så är min dotter medlem där och hon hade fått hem boken i ett av sina medlemspaket, så jag fick chansen att läsa den därigenom. Men annars brukar sådana här böcker vara svåra att få tag på, och just därför brukar de sällan nomineras till bokpriser.

Ella och YouTube-paniken är en rolig och humoristisk bok som handlar om en tjej, Ella, vars största intresse är att filma och lägga upp videos på sin YouTube-kanal. Hon filmar oftast sina småsyskon, Solveig och Styr-Björn, eftersom små söta barn alltid skapar många klick – de är klickmonster. Men hon tänker allt som oftast på hur hon ska kunna skapa de riktigt populära filerna, de som ses av tusentals tittar och blir virala succéer. Hon kommer på vilda idéer som sällan blir riktigt lyckade. Som när hon gör slime hemma i badrummet och täcker hela rummet med mjöl. Hennes mamma blir gråhårig av alla Ellas påhitt. En dag kommer hon på att hon ska stoppa en guldfisk i skolmatsalens vattenbehållare. Hon gör det, filmar och lägger ut på YouTube. Och där, där och då skapas ett YouTube-fenomen. Filmen om guldfisken Justin Case blir den virala succé som Ella drömt om, och hon blir YouTube-kändis över en natt. Att vara kändis är dock inte så lätt som man kan tro och Ella hamnar i nya trubbel. Bästisen Nadia slutar prata med Ella och mamma nämner inte YouTube med ett enda ord.

Det här är en intressant bok för den innehåller så mycket på sina tvåhundra sidor. Dels är det en rolig, typisk mellanåldersbok som är kryddad med samtidsmarkörer som klickmonster, virala succéer och YouTube. Den handlar mycket om relationer, både relationen till föräldrarna och relationen till kompisarna, för båda blir påverkade om man blir kändis. Skola och vardag finns också med på ett hörn förstås. Det som är extra kul är att det inte finns så mycket kärlek i boken, vilket ju annars oftast finns med i böcker för den här målgruppen. Det är dock inte alla barn som kommit dit än, och det kan vara skönt att det finns böcker där kärlek inte är ett stort fokus. Det är mycket humor i boken, Ella är en rolig karaktär och Linda Skugge skriver medryckande. Men det finns också lite allvar bakom. Det här med kändisskap. Drömmar som slår in, men som kanske inte riktigt blev som man tänkt sig. Och det där med relationer som är så svårt. Hur kan man behålla sina relationer och ändå infria sina drömmar? Vad är egentligen viktigast i livet? Ja, det finns en del som skapar eftertanke. Jag gillar språket, att Linda Skugge kan skriva vet jag ju redan. Här skriver hon för mellanåldern och det behärskar hon tydligen också riktigt bra. Dialogerna känns väldigt trovärdiga. Jag har ju en dotter i samma ålder, så jag vet 🙂

Kul att Ella och YouTube-paniken blivit nominerad. Det ska bli kul att höra vad barnen i juryn tycker om boken.

Risulven Risulven är en av de böcker som är nominerade till Barnradions bokpris och därför ville jag läsa den. Jag har också blivit nyfiken på den eftersom jag köpte in den till skolbiblioteket (efter att ha läst många hyllningar av den), men den har inte blivit utlånad särskilt mycket. Det visade sig vara en mörk, stark, gripande bok om tunga ämnen och något många barn säkert tyvärr kan känna igen sig i.

Boken inleds med att huvudpersonen, Pär, sitter och väntar på sin kompis Viktor som varit bortrest hela sommarlovet. Han väntar på ett sätt förgäves, för Viktor har börjat vara med de andra i klassen istället. Han vågar inte längre umgås med Pär. Men det är inte bara av ondo, för istället träffar Pär en tjej, Reza, som han kallar för Risulven. De blir vänner. Åtminstone tills skolan ska börja.

Pär lever med sin mamma. Ingen pappa och inga syskon finns i hans liv. Mamman kan varken ta hand om sig själv eller om Pär, så han gör det mesta hemma medan hon vilar eller är ute med skumma typer om kvällarna. I klassen blir han utfryst och retad. Dels på grund av sitt sociala och ekonomiska utanförskap, vilket handlar om allt från att han inte har den senaste mobilen till att klasskompisarna säger att hans mamma knarkar. Dels blir han mobbad för att han kissade på sig under en klassresa.

Risulven eller Reza, vill att hon och Pär ska leka en lek i skolan. Där är de osynliga för varandra. Pär är naiv och går med på att leka den leken. Efter skolan träffas de och umgås. Men alltid bara på Risulvens villkor. Det är så hjärtskärande att som vuxen läsa och förstå varför Risulven föreslår osynlighetsleken, hon vill ju inte bli sedd tillsammans med Pär, hon vill ju inte bli mobbad precis som han. Nu blir det så till slut, och det blir i ett läge där allt är som mörkast och ställt på sin spets. Och där sker också någon form av vändning i boken.

Förlaget beskriver boken som en mörk och realistisk saga om 12-åriga Pär, Risulven och alla de andra som rör sig i höghusområdet, villaområdet och stranden däremellan. Det är en bra beskrivning för det visar så tydligt på de sociala klyftorna så som man känner dem som barn. Vi alla har nog erfarenheter av det, vissa mer och vissa mindre, men just i barndomen blir det ju så tydligt det där att alla inte egentligen är lika, och att vuxenvärlden inte alltid kan rädda en. Det gör ont i magen att läsa boken. Kanske framförallt som vuxen. Det hade varit intressant att höra barns upplevelse av att läsa boken och jag är väldigt glad över att den är nominerad till Barnradions bokpris, för då kommer jag att höra deras diskussioner kring den. Kanske upplever barnläsare berättelsen helt annorlunda än mig?

Det finns många teman i boken, varav vänskap, mobbing och utanförskap förstås är tydliga. Men det handlar också om ekonomisk ojämställdhet, vuxenvärlden som blundar, dysfunktionella familjer och mycket annat. Dessutom handlar det om hopp, om att våga lita på andra, om att våga börja om trots att man blivit sviken. Och det gör att boken är trösterik. Det är en bok som är jobbig att läsa, men det betyder inte att man ska undvika den. Däremot tror jag att de läsare i mellanåldern som läser den kommer att behöva diskutera den med en vuxen. Att läsa den i klassen med efterföljande diskussion är ett bra sätt. Tyvärr kommer det att finnas barn som känner igen sig i Pärs situation och det är plågsamt att tänka på, men desto viktigare att ge dem denna möjlighet till igenkänning. Och lika viktigt att ge de andra en möjlighet till eftertanke. Dessutom är det viktigt att vi alla som finns runtomkring barnen idag läser sådana böcker så vi inte står lika handfallna som vuxenvärlden runt Pär gör. Så läs Risulven Risulven, du kommer inte att ångra dig!

Risulven Risulven är skriven av Nina Ivarsson, det är hennes debutbok faktiskt. Otroligt stark debut! Boken är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.