Ur havet stiger vågorna är Annika Sjögrens tredje deckare. Hennes böcker utspelar sig dels i skolmiljö, dels i Härnösand, vilket gör dem unika bland deckare. Kanske är det därför jag tycker så mycket om dem, samt för författarens språk och berättarteknik förstås. Precis som de tidigare böckerna så handlar även denna bok om Louise Strandberg som är rektor på en grundskola i Härnösand. På skolan uppstår problem när en av lärarna misstänker att en elev blir misshandlad hemma. Louise kallar till ett möte med föräldrarna. Dagen efter uteblir Daniel från skolan och även hans lillebror uteblir från sin förskola. Louise förstår förstås genast att något är fel. Det är upptakten till en spännande historia som handlar om två familjers djupa hemligheter. Det här är en berättelse om otrohet, våld och skuld som ligger dolt bakom välputsade villafasader. Ur havet stiger vågorna är utgiven av Ordfront.
Skönlitteratur vuxen
Lärarinnan i Villette
Lärarinnan i Villette har ett gift par i huvudrollen. Martine Poirot är undersökningsdomare. Hon får i uppgift att utreda ett fall där en älskad lärarinna blir påkörd och dödad. Först såg det ut som en smitningsolycka, men flera vittnen hävdar att det är mord och när Martine börjar nysta i fallet upptäcker hon att lärarinnan hade en hemlighet som berör flera viktiga makthavare i staden. Samtidigt får Martines man Thomas något att bita i. Han är historiker och forskare. När grunden till ett nytt köpcentrum grävs i staden upptäcker man en massgrav och Thomas får i uppgift att utreda vad som ligger bakom massgraven. Martine och Thomas jobbar på varsitt håll för att ta reda på de mörka sanningarna från det förflutna – sanningar och hemligheter som många till varje pris vill bevara. Givetvis korsar deras respektive fall varandra så småningom.
Lärarinnan i Villette var Ingrid Hedströms debutbok och numera har det kommit en hel serie böcker med Martine Poirot i huvudrollen, samtliga utgivna på Alfabeta. Många tycker om dessa böcker, men jag fastnade inte riktigt. Jag vet inte varför, det är en bra berättelse och en välskriven bok, men det var väl ingen bok som passade mig helt enkelt.
Tusenskönor och Änglavakter
Jag gillade verkligen Kristina Ohlssons debut Askungar. Efter att ha läst den så hade jag höga förväntningar inför bok nummer två i serien, Tusenskönor. Förväntningarna infriades, liksom i tredje boken, Änglavakter. Samtliga böcker är utgivna av Piratförlaget.
Tusenskönor handlar om samma persongalleri som i Askungar. Det är Fredrika Bergman och hennes kollegor i Alex Rechts utredningsgrupp som tar sig an ett nytt fall. Denna gång är det ett äldre prästpar som hittas skjutna i sitt hem vid Odenplan. Samtidigt är det en man som flytt från Irak som sitter inlåst i en lägenhet och väntar på att få börja sin nya framtid i Sverige. Dessutom är det en ung svensk kvinna som befinner sig i Bangkok, där hon håller på att bli avskuren från omvärlden. Någon nedmonterar hennes liv bit för bit. Hon blir efterlyst av den thailändska polisen och därför tar hon upp jakten på den som försöker ödelägga hennes tillvaro. Det inträffar alltså tre, till synes, vitt skilda händelser, men så småningom visar det sig att de förstås har ett samband.
I Änglavakter hittas en ung kvinna styckad och begravd i ett skogsparti i Midsommarkransen utanför Stockholm. Det visar sig vara en student som varit försvunnen i flera år. Medan man undersöker brottsplatsen görs fler fynd på samma ställe. Det visar sig att brottsplatsen rymmer fler hemligheter, men dessa är flera decennier gamla. Samtidigt är det en stum barnboksförfattarinna som sitter på ett ålderdomshem. Hennes namn dyker upp om och om igen i polisutredningen, men hon vägrar prata.
Nu när jag läst två böcker till om Fredrika Bergman och hennes kollegor så tycker jag att de bara blir bättre och bättre. Jag gillar svenska kriminalromaner. Jag gillar att följa polisens arbete samtidigt som jag får ta del av huvudpersonernas privata liv. Persongalleriet tyckte jag var lite tunt i den första boken, men nu är det mer utvecklat. Böckerna är välskrivna och har ett mycket bra språk. Berättelserna har också ett bra driv och de är inte förutsägbara, vilket är ett stort plus i genren. Jag gillar också attr Kristina Ohlsson lyckas knyta ihop alla trådar i slutet av böckerna, vilket inte är självklart, framförallt inte när man har så många olika parallella händelser som hon har i sina böcker. Det visar också på hur skicklig hon är som författare. Ett stort plus också för de otroligt läckra omslagen! Det här var riktiga sträckläsarböcker för min del! Jag hoppas det kommer många fler böcker i serien.
Berättelsen om Esmara
Jag hade lite svårt att komma in i Berättelsen om Esmara, men sedan blev jag fast. Det är en bok som är ganska annorlunda mot de böcker jag brukar läsa, men den var riktigt, riktigt bra.
Esmara kommer från Tornedalen. Det är där hon har sitt hem, sin stora, myllrande släkt, den rogivande naturen och tryggheten, men också mörka minnen från barndomen. Under åttiotalet beger sig Esmara från Tornedalen till Stockholm för att läsa på Handelshögskolan och för att ta hand om släktens hus på Dalagatan. Det senare visar sig vara svårare än hon trott och även något som får gamla familjefejder att återigen blossa upp. Men trots detta tar sig Esmara fram i huvudstaden. Hon är egensinnig, ambitiös, har stor iver och gott självförtroende. Hon handlar med fastigheter, lär känna nya kontakter och träffar Ludde…
Berättelsen om Esmara är välskriven och rymmer många bottnar. Esmara är inte en helt igenom lätt person att fatta sympati för och det är utmanande. Det ska komma två böcker till om Esmara och jag kommer garanterat att läsa även dem. Berättelsen om Esmara är skriven av Petra Östergren och utgiven av Piratförlaget.
Men vi knullar ju ändå inte
Ann Söderlund skriver på ett roligt och underhållande sätt tycker jag, jag har alltid uppskattat att läsa hennes krönikor. Hennes nya bok, Men vi knullar ju ändå inte, (Frank förlag) är inget undantag. Det är väldigt rolig, igenkännande läsning. Boken består av ett antal korta krönikor som handlar om kärlek och den svåra konsten att leva tillsammans. Det är ingen bok som stannar kvar, men den passar perfekt för en stunds underhållande när man vill muntras upp och komma på andra tankar. Jag tycker att boken passar bäst när man läser en text i taget och inte sträckläser hela boken på en gång. Ett tips är att ta med boken om du buss- eller tågpendlar till jobbet, den har ett smidigt format för att tas med. En perfekt bok för dig som gillar exempelvis Mia Skäringer eller Martina Haag.
Jag brukade drömma om dig
Jag brukade drömma om dig är en väldigt gripande berättelse som handlar om att bli förälder till ett autistiskt barn. Boken handlar om Tess som har längtat mycket efter sitt första barn och när Love äntligen föds är hon överlycklig. Men föräldraskapet blir inte som hon hade tänkt sig. Love är inte som andra barn. Han skriker ständigt, vägrar sova och är omöjlig att få lugn. Hon har inte heller så mycket stöd runtomkring sig, hennes man jobbar mycket och deras föräldrar förstår inte riktigt hur jobbigt det kan vara med ett barn som Love. När Love är ett par år gammal visar det sig att Love har autism och bitarna börjar falla på plats. Men Tess värjer sig mot ett liv som hon inte riktigt är redo för, en tillvaro där allt kretsar kring Loves behov. Kommer hon verkligen att orka?
Jag brukade drömma om dig är skriven av Petra Holst och utgiven av Forum bokförlag. Boken är väldigt känslosam. Stundvis gör det nästan fysiskt ont att läsa. Framförallt som förälder känner man igen sig i många situationer och man förstår verkligen Tess frustration. Boken är sorglig, men det är en väldigt bra beskrivning över Tess livsresa från överlycklig gravid via frustrerad småbarnsmamma som instinktivt känner att något är fel och till insikten om att hon numera är en handikappmamma till ett barn med en livslång diagnos. Jag sträckläste boken och den är snabbläst, men den stannar kvar länge. Jag brukade drömma om dig är en roman, men författaren har själv erfarenheter från att vara förälder till en autistisk son, vilket gör att boken känns oerhört trovärdig.
Flickan med snö i håret
En kall nyårsafton försvinner 16-åriga Hedda från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. När poliserna börjar nysta i försvinnandet upptäcker de att den skötsamma flickan har levt ett dubbelliv. En tid senare hittas en ung flicka mördad i närheten av Heddas föräldrahem. Men är detta verkligen den försvunna Hedda? Det visar sig att den fridfulla bygden rymmer många hemligheter.
Så börjar Flickan med snö i håret, som är Ninni Schulmans debutroman (Forum förlag). I huvudrollerna står poliserna Petra Wilander och Christer Berglund, samt journalisten Magdalena Hansson som precis flyttat hem till Hagfors med sin adoptivson efter en uppslitande skilsmässa. Just persongalleriet är en av bokens starka sidor, de känns verkligen som vanliga människor, människor av kött och blod. Jag gillar när man får följa huvudpersonernas privatliv vid sidan av själva deckargåtan och det får man i den här boken. Själva berättelsen är också spännande och har ett driv. Sedan så gillar jag att boken utspelar sig i en liten småstad som Hagfors. Jag har aldrig varit där, men det är så kul med böcker som inte utspelar sig i Stockholm eller någon annan storstad. Nackdelen är att för eventuellt kommande (?) böcker kan det bli problem med trovärdigheten – hur många mord kan egentligen inträffa i lilla Hagfors? Ändå hoppas jag verkligen att det kommer fler böcker av Ninni Schulman och helst då med samma persongalleri, för jag är fast!
Ofärd
Dick Harrison har skrivit mängder av historiska böcker, exempelvis en gedigen serie om Sveriges historia och biografier om olika historiska personer. Han har också skrivit en skönlitterär serie om Ulvbjörn, där Ofärd är första boken och Niding den andra boken i serien. I böckerna bildar verkliga miljöer och händelser en fond till Ulvbjörns blodiga och våldsamma resa genom 600-talets Europa.
Ulvbjörn Vamodsson växer upp i Östra Götaland och tiden är 600 e.Kr. Vikingatiden har ännu inte börjat, men det berättas redan historier om nordbor som farit söderut över haven för att vinna guld och ära. Ulvbjörn har svårt att prata och tar hellre till knytnävarna när han blir provocerad, något som irriterar hans pappa. En dag kommer ett följe av stormän från Uppland. De tänker locka bönderna i Götaland till ett krigståg mot den brutale Ivar Digre. Ledaren vill oväntat ha med pojken i sitt följe och Ulvbjörn får för första gången uppleva stridens rus av lust och fasa. Så småningom blir Ulvbjörn krigare, lönnmördare och diplomat. Men senare upptäcker han också en ny värld – prästernas, kyrkornas och klostrens. Ofärd är en historisk spänningsroman, lika välskriven som Dick Harrisons övriga böcker och väldigt, väldigt spännande.
Elsas värld
För några år sedan läste jag Elsas mode av Sofi Fahrman och tyckte att det var en riktigt bra och välskriven chick litt. Nu har jag läst ut del två i triologin om Elsa: Elsas värld, också den utgiven av Norstedts. Tyvärr tycker jag inte att Elsas värld var lika bra som Elsas mode. Där den första boken kändes välskriven så känns det som om den röda tråden saknas i den andra boken. I en recension av Bokhora läste jag att de beskrivit boken som ”bara lösa händelser staplade på varandra” och det var en väldigt bra beskrivning.
Elsas värld börjar med att Elsa kommer hem från Franska Rivieran efter en makalös semester med pojkvännen Hugo. Därefter får vi följa med henne till modeveckan i New York, till Los Angeles, till det årliga luciafirandet i Åre och emellanåt får vi också nedslag i Stockholms modekretsar och nattliv. Boken innehåller allt det klassiska från förra boken: namedropping, mode, fester, mycket alkohol, bloggande, resor och trassliga relationer. Det kryddas med Elsas ”dråpliga” incidenter som hon ständigt hamnar i. Charmigt till en början, men naivt och irriterande ju mer man läser. Efter att man läst ett tag känns Elsa bara korkad och de fördomar många har om mode/media-människor bekräftas tyvärr i boken. Det tråkiga är också att Elsa inte riktigt beskrevs riktigt såhär dum och ytlig i förra boken. I första boken var hon ofta street smart och man fick sympati för henne när hon gjorde bort sig, nu känner man bara sig irriterad över att hon inte fattar bättre. Språket är fattigt och fyllt med upprepningar och konstiga formuleringar. Dessutom går saker och ting inte ihop tidsmässigt.
Sofi Fahrman skriver just nu på en tredje bok om Elsa. Frågan är om jag kommer att läsa den.
Att springa
När jag såg att författaren till boken Bitterfittan skulle komma ut med en ny bok blev jag väldigt glad, för jag gillade Bitterfittan starkt. Att springa är titeln på Maria Svelands nya bok, men den är inte alls lik Bitterfittan. Det är en stark och mycket bra bok. Boken handlar om Emma och Julia, två oövervinnerliga bästisar i trettonårsåldern. De har en stark vänskap och hittar alltid på roliga saker tillsammans. Men en dag, i slutet av sommarlovet, står plötsligt en man med rabarbersvaj i skogen där de brukar hålla till. Inget speciellt händer, just då, men det blir startskottet för en rad händelser som för alltid kommer att förändra flickorna och deras vänskap.
Som jag skrev tidigare är boken oerhört stark. Vissa partier vill man knappt läsa. Att springa är en berättelse om det magiska gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden. Denna speciella tid skildras med humor och ömhet. Men boken handlar också om något annat. Om vuxna som sviker. Om hemligheter som man inte ens kan dela med sin allra bästa kompis. Och om att finna styrka och vänskap där man inte trodde att den fanns.
Boken handlar om sexuella övergrepp och det är ett ämne som är väldigt, väldigt viktigt att skildra. Det som är relativt unikt för den här boken är att den berättar hela historien. Man får följa Emma, Julia och deras familjer hela vägen, även hur det gick efter att övergreppen uppdagats. Karaktärerna är inte helt trovärdiga och storyn spretar ibland, vilket är två stora minus med berättelsen. Sen gillar jag inte det abrupta slutet. Men trots det så är berättelsen mycket engagerande och upprörande och temat gör att man kan bortse något från bokens brister.