Emma Adbåge är mästerlig på att skildra livet på en skolgård ur ett barns perspektiv. Lekarna, relationen med kompisar, gruppdynamiken. Hon fick Augustpriset 2018 för bilderboken Gropen och jag skulle bli förvånad om hon inte blir nominerad även för Såret. Hennes nya bilderbok, Såret, handlar om att vara i centrum, att bli synlig och att plötsligt vara den som alla vill prata med. Det är pirrigt och härligt med uppmärksamhet, men vad händer sedan, när såret och därmed uppmärksamheten så småningom försvinner? Vem bryr sig om ett litet ärr?
PANG! Rakt på marken låg jag och fattade inte nåt. Jag såg bara himmel och lite jacka.
– Lever du!? ropade Sisse.
– Jag tror det, viskade jag.
Sen hördes en massa fotsteg, för hela skolgården hade hört smällen. Ettorna kom, tvåorna kom, Niklas i fyran kom och några på fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.
När huvudpersonen trillar och blöder strömmar det dit folk från hela skolgården – alla vill se såret. Sen hamnar huvudpersonen i någon slags VIP-position, hen blir till och med buren runt skolan i så kallad kungastol. Alla ville veta allt om sår och de jobbade med sår i alla ämnen under resten av skoldagen. Huvudpersonen njuter av uppmärksamheten. Men så småningom blir såret till en skorpa och därefter till ett ärr. Vad händer med uppmärksamheten då? Boken slutar lite för snabbt för att vi ska kunna få reda på det. Men det viktiga är just själva olyckan på skolgården och allt den för med sig. Och det skildrar som sagt Emma Adbåge på ett mästerligt sätt.
Eftersom Emma står för både text och bild är samspelet däremellan förstås helt sömlöst. Hon arbetar mycket med färg och form och olika dimensioner, till exempel färgen röd som i blod och de vuxna som är väldigt långsmala och sträcker sig långt över barnen. Blickarna säger också väldigt mycket om personernas tankar och känslor, de har väldigt uttrycksfulla miner och ansiktsuttryck. Jag tänker att det finns mycket att samtala i en barngrupp om denna fina bilderbok.
I Hur vet man att en hund? får man följa med ett par barn på en svindlande promenad, i ett svindlande samtal om mammor, hundar, vägen hem och ett slut som kanske inte är ett slut. Texten är lite som samtal brukar vara, den vindlar från ett samtalsämne till ett annat, fyllt av nyfikna frågor, intressanta svar, kluriga tankar och smarta funderingar. För hur kan man säkert veta att det verkligen är som man tror att det är? Att höger är höger och inte vänster, att månen är en måne och inte en gammal ost eller att mamma är mamma och inte en bjäfsig hund. Det här är en bok att läsa högt, och sedan prata kring, fundera över och njuta av tillsammans.
Lyckan i att hitta en vacker sten. En sån man alltid drömt om: lagom rund, och alldeles len. Att ta hem den, tvätta den med tvål och torka den med finservetter. Och sedan förskräckelsen när man upptäcker att den plötsligt är borta. Jackfickorna är tomma. Man har tappat den!
Det här är en bilderbok i ett generöst format och illustrationerna är också stora och generösa. Vissa är svartvita, andra är i färg och de täcker en sida eller ett uppslag. Illustrationerna är detaljrika, fantasifyllda och drömska. Färgerna används på ett så fint sätt för att fånga stämningen i bokens handling och det är ett helt magiskt samspel mellan text och bild. Texten påminner om texter i gamla sagor och som sådan är den kanske väl förnumstig, men å andra sidan passar det fint in i just denna bok. Slutet är en öppen uppmaning till läsaren, utifrån två olika alternativ, antingen kan gråsparven göra si eller så kan gråsparven göra så, hur tycker du att han ska göra? Och denna uppmaning tycker jag mycket om, för det öppnar upp för intressanta diskussioner med barnen.
Det som känns förbjudet är en bilderbok som handlar just om sådana saker. Att ljuga till exempel, kanske för att göra någon glad eller slippa något jobbigt. Att snoka, bli avundsjuk, ta en extra kokosboll, spela i smyg när skärmtiden är slut, pilla på sånt man inte får eller borde röra vid, smyga iväg utan att någon märker, säga fula ord, fuska, fnissa eller härmas. Och det visar sig att alla människor ibland gör sådant som känns lite förbjudet. Vi tänker att vi inte borde, men vi gör det i alla fall. Och det är faktiskt helt okej.
Rädd är den tredje boken i en serie om känslor skriven av Lotta Olsson och illustrerad av Emma Adbåge. Tidigare har titlarna 
Mamma Mu och Kråkan har kommit i en serie småbarnsböcker i stadigt pekboksformat. Med kort text och enkel handling vänder de sig till de allra yngsta barnen. I Kråkan säger SEN! vill Mamma Mu leka och umgås med Kråkan, men vad än Mamma Mu vill göra så säger Kråkan bara ”sen”. Inte vill han åka rutschkana, åka på skidutflykt eller fiska. Hela tiden säger han bara ”hinner inte”, ”inte nu”, ”en annan gång”. Kråkan måste borra, spika, bygga, sy. Men plötsligt är det inte längre bara ”sen”, ”sen”, ”sen”, för nu är Kråkan klar! Och det visar sig att han har byggt en hel koja som han och Mamma Mu kan fika i. Och när de har fikat klart, då ska de faktiskt leka. Äntligen.
I Stora boken om Mamma Mu och Kråkan får vi verkligen frossa i berättelser om det härliga bilderboksparet. Det är en tjock och välfylld samlingsbok med bilderböcker, berättelser, visor och poesi om de älskade vännerna Mamma Mu och Kråkan. Vi får också lära oss om de båda vännerna. Visste du till exempel att Mamma Mu först dök upp i en sång? Sången om en konstig ko som svarade i telefon och vinkade med hornen. Och visste du att Kråkan föddes i en rörelsesång? Han som klappar takten med sina vingar, perfekt och lagom länge, medan älgar och myggor klappar på helt andra sätt. Faktiskt så är det så att alla berättelser om Mamma Mu och Kråkan kom till ur en lek som sedan blev till en sång eller dikt.
Hjärta av glas är den fjärde boken i Hjärt-serien av Ingelin Angerborn. Den handlar om ett kompisgäng som tillbringar sommarlovets sista dagar i en av tjejernas mosters sommarstuga. Stugan är ett ensligt torp med utedass och snart börjar det hända märkliga saker där. De hör mystiska knackningar och de hittar ett gammalt herbarium i en kista på vinden. Och vad är det för egendomligt ljus de ser på ön ute i sjön? Ön som sägs vara drabbad av en förbannelse och som brukar kallas för Dödens ö…
Magda, hennes lillasyster Alva och deras mamma flyr från deras våldsamma pappa. De hamnar på Jordasång, ett skyddat boende för kvinnor och barn. Alla som bor där har lämnat någon som är som deras pappa, någon som är så svår att lämna så man måste gömma sig långt ute på landet för att slippa undan. På Jordasång är det Syster som bestämmer, en karismatisk ledargestalt som ger intrycket av att verkligen se kvinnorna och barnen som bor på gården. Där finns också Attila, en snäll, klok och snygg kille som inte liknar någon annan som Magda har träffat. Magda blir snabbt uppslukad av sitt nya liv och av arbetet på gården. Men det visar sig svårare än hon kunnat ana att lämna sitt förflutna bakom sig. Kanske kan hon ringa pappa en sista gång?