Se upp, Stella och Är du rädd, Stella är två färgglada och fint skildrade bilderböcker av Susanne Trydal och Ellen Ekman.
Se upp, Stella är första bilderboken om femåriga Stella. Hon har världens bästa storasyster, Agnes. Hon är cool, och mycket äldre än Stella, hon går till och med i skolan. Stellas storasyster kan nästan allting. Och en dag berättar hon att Stella kan bli blind om hon sitter sådär nära teven, för det blev en kille i Agnes klass. Det fastnar i Stella. Hon oroar sig, kan inte somna på kvällen och morgonen därpå tänker hon att det är lika bra att börja öva redan nu på att vara blind. Hon övar och övar hela dagen. Men det visar sig ju förstås att hon inte alls ska bli blind, utan Stella ska få glasögon. Jättefina glasögon!
Kopplingen mellan det som Agnes säger om teven och att Stella ska få glasögon är inte glasklar, jag hade gärna också sett steget där hon besökte optikern. Men det är kul att det kommer en bok om att få glasögon. Det är ju många små som får glasögon och säkert oroar sig innan, men den här boken visar snarare att det är en lättnad och lite coolt att få det. Boken är varm och rolig och även en fin skildring av syskonskap.
I Är du rädd, Stella ska Agnes vara barnvakt åt Stella i några timmar. De släcker ljuset och samlar alla gosedjur i sin koja. Men Agnes är förstås lurig som vanligt och vill ta chansen att berätta spökhistorier. Det vågar Stella. Nästan i alla fall. Men frågan är vem som egentligen blir mest rädd…
Denna bilderbok utforskar också syskonskapet, men handlar även om rädslor. Jag gillar att man ibland ser lite andra saker i bilderna än det som texten säger. En flirt med den vuxna läsaren och även något man kan diskutera. Som uppslaget där Stella berättar att det gick jättebra förra gången Agnes var barnvakt åt henne och att Agnes är världens bästa barnvakt, samtidigt som bilden säger något helt annat, nämligen ett kök fyllt med kaos och stök, brända muffins, en översvämmad diskho och omkullvält saftglas. Fint också att coola Agnes också får bli rädd och även fint att se samhörigheten och värmen som finns i familjen.
Båda böckerna har stor igenkänningsfaktor och illustrationerna har massor av detaljer, färger och känslofyllda uttryck. Kombinationen mellan vardag och humor, värme och glimten i ögat gör dessa bilderböcker till fina högläsningsböcker som man kan läsa om och om igen.
Lo längtar efter sin mormor. Men mormor är sjuk och Lo får inte åka dit. Sådan tur då att Lo har Silvring, den hemliga katten som bor inne i hennes sovrumsvägg. För en hemlig katt vet förstås en hemlig och förunderlig väg som visar sig gå ända till mormor på sjukhuset.
Emma Adbåge är mästerlig på att skildra livet på en skolgård ur ett barns perspektiv. Lekarna, relationen med kompisar, gruppdynamiken. Hon fick Augustpriset 2018 för bilderboken Gropen och jag skulle bli förvånad om hon inte blir nominerad även för Såret. Hennes nya bilderbok, Såret, handlar om att vara i centrum, att bli synlig och att plötsligt vara den som alla vill prata med. Det är pirrigt och härligt med uppmärksamhet, men vad händer sedan, när såret och därmed uppmärksamheten så småningom försvinner? Vem bryr sig om ett litet ärr?
I Hur vet man att en hund? får man följa med ett par barn på en svindlande promenad, i ett svindlande samtal om mammor, hundar, vägen hem och ett slut som kanske inte är ett slut. Texten är lite som samtal brukar vara, den vindlar från ett samtalsämne till ett annat, fyllt av nyfikna frågor, intressanta svar, kluriga tankar och smarta funderingar. För hur kan man säkert veta att det verkligen är som man tror att det är? Att höger är höger och inte vänster, att månen är en måne och inte en gammal ost eller att mamma är mamma och inte en bjäfsig hund. Det här är en bok att läsa högt, och sedan prata kring, fundera över och njuta av tillsammans.
Lyckan i att hitta en vacker sten. En sån man alltid drömt om: lagom rund, och alldeles len. Att ta hem den, tvätta den med tvål och torka den med finservetter. Och sedan förskräckelsen när man upptäcker att den plötsligt är borta. Jackfickorna är tomma. Man har tappat den!
Det här är en bilderbok i ett generöst format och illustrationerna är också stora och generösa. Vissa är svartvita, andra är i färg och de täcker en sida eller ett uppslag. Illustrationerna är detaljrika, fantasifyllda och drömska. Färgerna används på ett så fint sätt för att fånga stämningen i bokens handling och det är ett helt magiskt samspel mellan text och bild. Texten påminner om texter i gamla sagor och som sådan är den kanske väl förnumstig, men å andra sidan passar det fint in i just denna bok. Slutet är en öppen uppmaning till läsaren, utifrån två olika alternativ, antingen kan gråsparven göra si eller så kan gråsparven göra så, hur tycker du att han ska göra? Och denna uppmaning tycker jag mycket om, för det öppnar upp för intressanta diskussioner med barnen.
Det som känns förbjudet är en bilderbok som handlar just om sådana saker. Att ljuga till exempel, kanske för att göra någon glad eller slippa något jobbigt. Att snoka, bli avundsjuk, ta en extra kokosboll, spela i smyg när skärmtiden är slut, pilla på sånt man inte får eller borde röra vid, smyga iväg utan att någon märker, säga fula ord, fuska, fnissa eller härmas. Och det visar sig att alla människor ibland gör sådant som känns lite förbjudet. Vi tänker att vi inte borde, men vi gör det i alla fall. Och det är faktiskt helt okej.
Rädd är den tredje boken i en serie om känslor skriven av Lotta Olsson och illustrerad av Emma Adbåge. Tidigare har titlarna 
Mamma Mu och Kråkan har kommit i en serie småbarnsböcker i stadigt pekboksformat. Med kort text och enkel handling vänder de sig till de allra yngsta barnen. I Kråkan säger SEN! vill Mamma Mu leka och umgås med Kråkan, men vad än Mamma Mu vill göra så säger Kråkan bara ”sen”. Inte vill han åka rutschkana, åka på skidutflykt eller fiska. Hela tiden säger han bara ”hinner inte”, ”inte nu”, ”en annan gång”. Kråkan måste borra, spika, bygga, sy. Men plötsligt är det inte längre bara ”sen”, ”sen”, ”sen”, för nu är Kråkan klar! Och det visar sig att han har byggt en hel koja som han och Mamma Mu kan fika i. Och när de har fikat klart, då ska de faktiskt leka. Äntligen.
I Stora boken om Mamma Mu och Kråkan får vi verkligen frossa i berättelser om det härliga bilderboksparet. Det är en tjock och välfylld samlingsbok med bilderböcker, berättelser, visor och poesi om de älskade vännerna Mamma Mu och Kråkan. Vi får också lära oss om de båda vännerna. Visste du till exempel att Mamma Mu först dök upp i en sång? Sången om en konstig ko som svarade i telefon och vinkade med hornen. Och visste du att Kråkan föddes i en rörelsesång? Han som klappar takten med sina vingar, perfekt och lagom länge, medan älgar och myggor klappar på helt andra sätt. Faktiskt så är det så att alla berättelser om Mamma Mu och Kråkan kom till ur en lek som sedan blev till en sång eller dikt.