Lo längtar efter sin mormor. Men mormor är sjuk och Lo får inte åka dit. Sådan tur då att Lo har Silvring, den hemliga katten som bor inne i hennes sovrumsvägg. För en hemlig katt vet förstås en hemlig och förunderlig väg som visar sig gå ända till mormor på sjukhuset.

En hemlig väg är en bilderbok om längtan efter en älskad mormor och lyckan i att ha en hemlig vän. Det är också en bilderbok fylld av äventyr, av magi och fantasi. Illustrationerna är fartfyllda och färgsprakande. Här ryms en hel fantasivärld mellan bokens pärmar. Jag gillar hur man ser att den hemliga vägen går parallellt med de vanliga gatorna. Man ser husen och människorna i periferin, men man förstår att de inte ser Lo och Silvring. Jag tycker också om att det finns ett mångfaldsperspektiv i berättelsen, likväl som ett barnperspektiv i och med att man tar barnets längtan och fantasi på allvar och låter det få utrymme.

En hemlig väg är både skriven och illustrerad av Katarina Strömgård och bilderboken utnyttjar samspelet mellan text och bild genom att låta bilderna berätta en hel del av det som händer, och som inte återfinns i texten. Boken är en fristående uppföljare till bilderboken En hemlig katt, där Lo träffar Silvring för första gången och får sin hemliga katt. Båda böckerna har så vackra, mjuka, drömska illustrationer som man kan förlora sig i.

Hur vet man att en hund är en hund?
Det har man bara bestämt. Den skulle lika gärna kunna heta bjäfs. Eller grums. Eller baobab.
Vem har bestämt det?
Har mamma bestämt det?

I Hur vet man att en hund? får man följa med ett par barn på en svindlande promenad, i ett svindlande samtal om mammor, hundar, vägen hem och ett slut som kanske inte är ett slut. Texten är lite som samtal brukar vara, den vindlar från ett samtalsämne till ett annat, fyllt av nyfikna frågor, intressanta svar, kluriga tankar och smarta funderingar. För hur kan man säkert veta att det verkligen är som man tror att det är? Att höger är höger och inte vänster, att månen är en måne och inte en gammal ost eller att mamma är mamma och inte en bjäfsig hund. Det här är en bok att läsa högt, och sedan prata kring, fundera över och njuta av tillsammans.

Boken är skriven av Naima Chahboun som är poet och tidigare gett ut diktsamlingar samt bilderboken Ingenting och allt tillsammans som hon gjorde tillsammans med Magdalena Cavallin. I Hur vet man att en hund? samarbetar hon istället med Joanna Hellgren, illustratör och serietecknare som Augustnominerats två gånger. Bilderna i denna bok är fantasifyllda, detaljrika och precis som texten vindlande, svindlande, närmast drömska och de ger ofta upphov till olika funderingar, precis som texten, vilket gör att detta är en bilderbok man kan återkomma till om och om igen.

Det finns saker vi gör lite i hemlighet. Sånt vi hoppas på att ingen ska märka.

Som att tjuvlyssna eller ta den största tårtbiten själv.

Vi kan bara inte låta bli.

Det som känns förbjudet är en bilderbok som handlar just om sådana saker. Att ljuga till exempel, kanske för att göra någon glad eller slippa något jobbigt. Att snoka, bli avundsjuk, ta en extra kokosboll, spela i smyg när skärmtiden är slut, pilla på sånt man inte får eller borde röra vid, smyga iväg utan att någon märker, säga fula ord, fuska, fnissa eller härmas. Och det visar sig att alla människor ibland gör sådant som känns lite förbjudet. Vi tänker att vi inte borde, men vi gör det i alla fall. Och det är faktiskt helt okej.

Det är en intressant bok att läsa tillsammans med barn för det blir roliga och intressanta diskussioner. Boken är skriven med både humor och allvar. Illustrationerna av Hanna Klinthage samspelar fint med Annica Hedins text. Framförallt känslouttrycken är fångade på ett träffsäkert sätt. Det är roligt, lekfullt och boken bjuder verkligen in till samtal om vad som är tabubelagt eller hemligt och vad som känns förbjudet respektive vad som faktiskt är förbjudet på riktigt.