Helena Bross har skrivit många, många böcker för barn, framförallt lättlästa böcker för nybörjarläsarna. Hennes senaste bok är dock lite speciell. Den handlar nämligen om en liten kille som heter Sigge och som har svårt för det där med bokstäver. I baksidestexten till Bråkiga bokstäver kan man läsa att de som gjort boken om Sigge, författaren Helena Bross och illustratören Mati Lepp, också hade svårt att lära sig läsa och skriva. Det som de skriver om i den här boken är alltså självupplevt. Det inger inte bara trovärdighet utan också hopp och styrka eftersom Helena idag både är lärare och författare och Mati är illustratör och författare. De båda ger läsare som också har svårt med läsning och stavning rådet att inte ge upp.
Huvudpersonen Sigge ska börja ettan. Han tycker att det är roligt med både gympa och matte. Men när han tänker på bokstäverna får han ont i magen. Han undrar om det är något fel på hans huvud. Och varför bråkar bokstäverna med just honom? Sigge är också nyinflyttad och har inga kompisar på nya orten ännu. Han känner ingen som ska börja i hans klass. Inte så konstigt att Sigge är pirrig. När det är dags för skolstart känner Sigge i alla fall igen en kille från gården, Aron. Klassrummet är fint och fröken verkar snäll. De första dagarna går snabbt. Rasterna, gympan och matten är så roliga. Men så är det dags att börja med bokstäverna. Han vill verkligen komma ihåg alla de små krumelurerna. Men han kan inte hålla fast dem i huvudet. Bokstäverna bara bråkar med Sigge. När klassen ska jobba med bokstäverna går Sigge på toan, vässar pennan och en massa annat för att slippa jobba. Dagarna går och det blir jobbigare och jobbigare för Sigge. Han hör hur klasskompisarna läser och läser och han vet att så borde han också göra. En dag när klassen är i simhallen berättar Aron att han inte kan simma. Hans mamma har försökt lära honom, men det går inte, säger han. Då berättar Sigge att han inte kan läsa. Det går inte heller. Och så skrattar de tillsammans. De är lika, fast de har svårt för olika saker. Men, så en dag händer det något hemskt. Sigge ritar bussen de åkte med till simhallen och fröken ber honom skriva ”En buss” på teckningen. Sigge skriver ”En puss” istället eftersom han inte kan skilja på B och P. Klasskompisarna skrattar och skrattar. Sigge blir jättearg och puttar till Joel som skrattade värst. Sen springer Sigge därifrån. Dumma, dumma skola! Men det leder till något gott och det löser sig bra för Sigge ändå till slut.
Bråkiga bokstäver är en bok om hur det kan vara att ha svårt med bokstäverna och så småningom få diagnosen dyslexi. Precis som de andra böckerna Helena Bross skrivit så är även denna bok rolig, spännande och med hög igenkänning. Det finns, mig veterligen, inte särskilt många böcker där dyslexi skildras, så igenkänningsfaktorn som finns i den här boken är förstås jätteviktig. Det är också viktigt att uppmärksamma dyslexi. Sigge säger i boken att i varje klass finns det en eller två som har dyslexi. Tänk vad många det är i hela Sverige! Man får också veta att man kan lyssna till böcker och läromedel och att man kan få hjälp av logoped och att det finns dataprogram som kan vara till hjälp. På så sätt avdramatiseras även detta och man får som läsare ytterligare förståelse för att man kan läsa och ta till sig information på olika sätt, inte bara med ögonen. Sigge är också en sympatisk kille som är lätt att tycka om och säkert också lätt att relatera till för många. Hans tankar, känslor och funderingar kring de bråkiga bokstäverna skildras så fint och realistiskt. Boken ingår i serien ”Lite mer att läsa”, vilket innebär att den inte vänder sig till de absoluta nybörjarläsarna utan till de som knäckt läskoden redan. Men den fungerar också fint som högläsningsbok. Varför inte läsa boken högt i alla lågstadieklasser? Jag ska i alla fall rekommendera den till lärarna på skolorna där jag jobbar.
Bråkiga bokstäver är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.
Därefter förklarar huvudpersonen att hon är sju djur som kommer fram på natten när hen sover. Det har hon sett i sina drömmar. Djuren svävar runt och bestämmer varje natt vilket djur huvudpersonen ska vara under den kommande dagen. En lördag kanske hon är en orm som bara vill ringla ihop sig och fortsätta sova. En söndag ligger hon under bordet och håller koll på allt. En onsdag är hon en katt som stryker sig mot mamma och pappa och vill bli klappad på. En torsdag är hon en silverfisk som är snabb och listig, kommer på tips och tricks, gömmer sig och busar. Men när det är dags för simhallen är alla djur borta. Nu önskar hon att hon kunde vara ett vattendjur, vilket som helst, men hon är inget vattendjur. Hon vill varken simma, leka eller bada. I alla fall inte förrän hon kommer hem till det trygga badkaret med mammas badskum. Kanske är hon en krokodil som inte simmar så djupt, men som trivs bra i vattenbryn. Som ibland blir rädd och får vassa tänder. Boken avslutas med att huvudpersonen ställer samma fråga tillbaka till sin kompis – hur många djur är du? Och det blir också en retorisk fråga till läsaren eller rättare sagt till det barn eller de barn man läser boken för. Frågan öppnar på ett fint sätt för tankar, funderingar och diskussioner kring känslor och att våga vara sig själv. Huvudpersonen gestaltar sina känslor genom sju olika djur. Jag skulle gärna vilja jobba med boken i en barngrupp genom att läsa boken högt och därefter låta barnen gestalta hur de känner sig just nu genom att skapa ett valfritt djur (genom att rita, måla, i lera eller liknande).
Matmysteriet är en bok i den lättlästa serien Skoldeckarna skriven av Lena Lilleste och illustrerad av Lena Forsman. Skoldeckarna består av kompisarna Max och Penny som är jättebra på att lösa mysterier. Och tur är väl det, för det händer massor av mystiska saker på deras skola. I denna bok är det dags för lunch på skolan. Barnen är glada, mat-tanten lagar alltid så god mat. Men Penny hinner bara äta lite mos innan det känns som att det brinner i munnen. Vad har hänt? Har någon förgiftat maten? Istället för korv och mos får barnen äta korv och knäckebröd. Dagen därpå är det ris och kycklinggryta som serveras. Samma sak händer igen. Det bränner på tungan. Mat-tanten gråter – vad är det som händer? Det här är ett fall för skoldeckarna!
Igår skrev jag om Katarina Wennstams reportagebok 
För många år sedan läste jag