Sofie Sarenbrant är en av de kvinnliga författarna i Sverige som brukar benämnas som deckardrottningar. De skriver alla lättlästa och spännande deckare som utspelar sig på olika platser runt om i Sverige och som har blivit oerhört populära.

Sofie Sarenbrant har hittills skrivit sex deckare. Två av dem, Vecka 36 och Vila i frid, tillhör en egen miniserie. Dessa  böcker har jag tidigare recenserat här och här. De andra fyra böckerna har kriminalpolisen Emma Sköld i huvudrollen. De böcker som hittills har kommit ut i serien om Emma heter Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår och Avdelning 73.

Vila i frid inleds med att en känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av de båda händelserna verkar vara annat än olyckor, men hotellets ledning får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Det blir Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning som kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.  

Andra andningen utspelar sig på Stockholm Marathon. Emma är ledig den här dagen, men hon befinner sig på plats för att heja på sin syster Josefin som deltar i loppet. Detta år är det 35:e loppet som går av stapeln och Stockholm Marathon har fram tills nu varit förskonat från dödsfall. Men precis utanför Stadion faller en man ihop och trots att han snabbt förs till sjukvårdstältet i närheten så går hans liv inte att rädda. Inte långt därefter hittas en livlös kvinna vid vattnet i Rålambhosparken. Kan det befinna sig en mördare bland löparna? Emma rycker förstås in trots sin lediga dag, men poliserna har en kamp mot klockan och dessutom är det inte det lättaste att söka efter en mördare i en sådan gigantisk folksamling och folkfest som maratonloppet är.

Visning pågår utspelar sig i mäklarvärlden. Morgonen efter familjen Göranssons husvisning i Bromma hittar sexåriga dottern Astrid sin pappa brutalt mördad i gästrummet. Det finns inga tecken som tyder på inbrott, och mordvapnet är en av familjens egna köksknivar. Kan det vara så fruktansvärt att någon har dröjt sig kvar efter visningen? Emma Sköld får i uppgift att utreda mordet och från början tror man från polisens håll att det är hustrun som ligger bakom dådet. Men snart sker fler mord i samband med husvisningar och hela mäklarvärlden ruskas om.

Avdelning 73 utspelar sig till största delen på ett sjukhus och till en början främst på intensivvårdsavdelningen, en plats där få av oss som tur är har behövt tillbringa så mycket tid på. Boken inleds med att Emma vaknar upp på avdelningen efter fem månader i koma. Hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida för första gången efter förlossningen. Att Emma legat i koma så lång tid har förstås tärt mycket på hennes anhöriga. Under hennes frånvaro visar det sig också att hennes sambos förra flickvän har tagit på sig rollen som ny mamma för Emmas dotter. När Emma vaknar har hon fragmentariska minnen från ridolyckan och hon känner på sig att det nog inte var en olycka, utan att ett brott har begåtts. Men det är svårt att få de anhöriga att tro på hennes magkänsla. Och vem skulle egentligen vilja Emma illa? Så länge som hon fortfarande befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon senare flyttas till Avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Det jag tycker är den största behållningen med Sofie Sarenbrants deckare är att de känns så nytänkande och uppfriskande i den gigantiska deckarskörd som varje år utkommer i Sverige. Deckare som utspelas mitt i Stockholms Maraton, på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset, på ett spa, och på en husvisning känns onekligen nytt. Själva mordhistorierna är också riktigt bra, skrämmande och inte heller särskilt förutsägbara.

Böckerna har alltså Emma Sköld i huvudrollen. En ung, ambitiös kvinna. Jag minns att jag noterade redan när jag läste den första boken att jag tyckte att karaktärerna kändes lite platta. Nu har jag precis läst den fjärde boken i serien, Avdelning 73, och jag är benägen att fortfarande hålla med mig själv. I den sistnämnda boken utspelar sig väldigt mycket av handlingen på sjukhuset och Emma själv ligger i koma under vissa delar av boken, så hon tar av naturliga skäl inte lika mycket plats som i de tidigare böckerna. Men jag tycker inte heller att man får särskilt bra grepp om övriga karaktärer. Jag hade gärna fått en tydligare bild av Emmas sambo Kristoffer och av Emmas mamma. Josefins syster får man lära känna lite mer, och man får också en rätt bra bild av Josefins pappa, men jag hade alltså önskat att även de andra karaktärerna fick bli lite mer levande och ta mer plats. Polisarbetet får man också bara följa lite i bakgrunden i den senaste boken, även detta förstås av förklarliga skäl, men det är lite tråkigt för det är ju ofta det som gör att man vill läsa en deckare.

Jag saknar också tillbakablickar från tidigare böcker i serien. Eftersom deckare i sådana här serier oftast utkommer max en gång per år så hinner man ofta läsa många böcker emellan och då minns man sällan alla detaljer från böckerna och vilka relationer alla karaktärer har med varandra. En liten återblick då och då skulle inte ha skadat. Dessutom presenteras böckerna i den här serien som fristående, och då tycker jag att det borde vara ännu viktigare med lite mer bakgrundsfakta om karaktärerna.

Böckerna är lättlästa, håller ett högt tempo och har ett bra driv. De innehåller inte så mycket action, utan har snarare ett krypande obehag i sig. Därmed passar böckerna också bra för den som annars inte har deckare som sin favoritgenre. Relationer tar rätt stor plats i böckerna och även polisernas kluriga utredningsarbete.  Berättartekniskt så är Sofie Sarenbrant bra på att bygga upp spänning och skapa vändningar som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken, för man vill bara läsa vidare och få veta vad som händer. Annars är språket ingen sensation i sig, det funkar och böckerna är lättlästa, men det är inte direkt så att man minns några minnesvärda citat efter läsningen.

Det skapas många frågetecken i böckerna och det är inte alltid som trådarna knyts ihop längs berättelsens gång. Böckerna avslutas också med en cliffhanger som gör att man självklart vill läsa nästa bok, men det är inte alltid som denna cliffhanger får sin lösning ens i nästa bok. När jag googlade lite så såg jag dock att Sofie Sarenbrants nästa deckare kommer ut på ett nytt förlag och denna nya bok, som för tillfället har arbetsnamnet Tiggaren, tydligen också ska knyta ihop många av de lösa trådarna från Visning pågår och Avdelning 73, så det blir ju spännande att få se.

Böckerna om kriminalinspektören Emma Sköld utges än så länge på Massolit förlag respektive Ponto Pocket. De finns att köpa bland annat på Adlibris (här, här, här, här) och på Bokus (här, här, här, här).

     

Carin Gerhardsens deckarserie om Hammarbypolisen har blivit oerhört framgångsrik och populär. Serien har getts ut i ett trettiotal olika länder världen över och flera av böckerna har belönats med fina priser och utmärkelser. Men allting har ett slut och det gäller förstås även för bokserier. Med den åttonde boken i serien, Falleri Fallera Falleralla, så har Carin Gerhardsen också skrivit den avslutande delen. Hon skriver själv i efterordet att åtta böcker känns lagom. Det är lagom många böcker för en ny läsare att ta till sig och lagom många böcker för henne själv att skriva. Jag har tidigare recenserat de andra sex böckerna i serien (här, här, här, här och här) och nu är det dags att skriva om de två sista böckerna.

Tjockare än vatten

Boken inleds med att en rad dräpta katter, omsorgsfullt utplacerade i anslutning till vatten, väcker känslor och engagemang i Stockholms södra förorter. Conny Sjöberg och hans team har ingen aning om vem som dödar och placerar ut katterna. När en respekterad psykolog hittas dränkt och stympad i sitt eget badkar får de dock lägga kattfallet åt sidan. Men det visar sig att de båda fallen har något gemensamt, liksom med ett fall där en man ramlar ner på framrutan till en bil som kommer körande. Länge står Sjöberg och teamet och trampar vatten, men så småningom inser man att spåren pekar mot en serie bestialiska handlingar i det förflutna.

Jag tycker inte att detta är Gerhardsens bästa bok. Jag började först läsa boken, men lade ifrån mig den under en längre tid och tog först tag i den igen när jag fick hem den avslutande delen i bokserien från biblioteket. Jag tycker att det är lite för många karaktärer och sidospår att hålla reda på i den här boken. Boken kändes rörig. Jag gillar dock Gerhardsens språk, jag gillar karaktärerna skarpt, jag gillar de många vändningarna och jag gillar den ovanliga och inte alls förutsägbara intrigen.

Falleri Fallera Falleralla

Falleri Fallera Falleralla tar vid där den förra boken avslutades och mycket fokus ligger på polisernas privatliv, liksom relationen mellan dem som arbetskollegor. Det förut så sammansvetsade teamet under ledning av Sjöberg är inte alls så tajta längre och inte blir det bättre av att deras chef motarbetar dem. Det fall som teamet jobbar på i denna bok är att två personer har blivit mördade mitt på öppen gata i Stockholm. En medelålders kvinna och en liten pojke blir brutalt nerslagna med en hammare. Det brutala sätt som mordet skedde på, att offren sinsemellan ser ut att sakna beröringspunkter och att morden skedde på öppen gata gör att teamet känner extra stor press på att lösa detta snabbt.

Jag gillade den här boken betydligt mer än den andra. Den här känns lite mer välarbetad. Den är inte lika rörig, det är inte lika många trådar att hålla reda på. Här får man följa polisernas privatliv lite mer också, vilket jag uppskattar. Jag gillar inte att det här är den sista boken i serien, jag hade gärna läst mer om de här levande och färgstarka karaktärerna, men jag gillar ändå att det tydligt känns under läsningen att författaren nu har valt att sätta punkt för Hammarbypoliserna för alltid. Trådar från tidigare böcker knyts ihop och man känner att karaktärerna nu kommer att gå vidare på egen hand. Gerhardsens språk är som alltid riktigt bra och framförallt gillar jag hennes sätt att skildra karaktärerna så att de framstår som riktiga människor.

Det har varit roligt att lära känna poliserna från Hammarby och jag uppskattar att ha fått lära känna Carin Gerhardsens författarskap och sätt att skriva på. Jag hoppas att hon aldrig slutar skriva. Jag vill läsa mer av henne.

Böckerna utges av Norstedts förlag. De finns att köpa bland annat på Bokus (här och här) och på Adlibris (här och här).

Tidigare läst av författaren:

Pepparkakshuset

Mamma, pappa, barn

Vyssan Lull

Helgonet

Gideons ring

Hennes iskalla ögon

 

Lycke är en kriminalroman som handlar om försvinnandet av en åttaårig flicka. En kall och regnig fredag i maj försvinner Lycke spårlöst från Kungliga Tennishallen i Stockholm. TV4 ligger bara ett stenkast därifrån och därför vill man vara först med nyheten. Den som sätts på att följa fallet blir kriminalreportern Ellen Tamm. Hon tar händelsen personligt och ju mer tiden går, desto mer besatt blir Ellen av sökandet efter Lycke. Försvinnandet påminner henne nämligen om en annan, liknande händelse, som ligger henne mycket närmare.

Jag började läsa Lycke, men tog sedan ett uppehåll. Jag hade lite svårt att komma in i boken från början, men sedan blev jag fast. Det är en spännande historia, även om man genom valet av huvudpersonen inte befinner sig precis mitt i händelsernas centrum. Då boken handlar om försvinnandet av barn så berör den förstås extra mycket. Dessutom handlar boken inte bara om försvinnandet av ett barn, utan också om skilsmässobarn och om hur de riskerar att hamna i kläm, vilket gör boken ännu mer berörande. Lycke är Mikaela Bleys debutroman. Hon har själv jobbat på TV4 och därför känns miljön trovärdig. Skildringen av Ellen är också välgjord. Ellen känns som en komplex person med en hel del obearbetade saker i bagaget, samtidigt som hon också känns som en ”vanlig” människa där det är lätt att känna igen sig i vissa delar.

Själva intrigen är relativt enkel, men det dröjde ända till slutet innan jag listade ut vem som var gärningsmannen, så det var inte förutsägbart. En sak som jag gillar med den här boken är realismen. Det handlar om något som skulle kunna inträffa när som helst, och det gör berättelsen skrämmande. Boken är stark och gripande, men samtidigt snabbläst. Man fängslas lätt och vill fortsätta läsa. Språket flyter också på bra. Sammanfattningsvis tycker att detta var en riktigt bra debut, så jag ser fram emot att läsa mer av Mikaela Bley.

En extra rolig sak var att när Hoi förlag skulle skicka boken som recensionsexemplar till mig så råkade precis Mikaela komma dit, så jag blev en av de första att få ett signerat exemplar av författaren 😀

Lycke är utgiven av Hoi förlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Första raderna jag läste i Stöld av babian gjorde mig inte alls imponerad. Jag fick för mig att boken var i stil med Snabba cash och den lade jag ifrån mig väldigt snabbt. Men eftersom Stöld av babian har fått så bra kritik valde jag ändå att läsa vidare i hopp om att den skulle bli bättre. Och faktum var att jag inte hann komma många sidor förrän jag var helt fast. Sedan sträckläste jag boken och nu sörjer jag över att den är slut.

Stöld av babian är en kriminalroman som handlar om Amanda, nyutexaminerad polis som har en personlig agenda och en plan för att få svar på den fråga som gäckat henne under många år. Boken handlar också om Adnan, som nyss kommit ut från fängelset där han suttit för grovt narkotikainnehav och nu sitter han i skiten eftersom han både förföljs av ett gäng som han är skyldig pengar och av polisen som tror att han kommer att göra något olagligt igen. Dessutom möter vi Magnus som är kriminalkommissarie och som balanserar kraftigt på lagens gräns för att sätta dit brottslingarna och därigenom få en fjäder i hatten inför klättringen på karriärsstegen. Magnus är också svag för kvinnor och har en taskig kvinnosyn, samtidigt som han helst av allt inte vill se kvinnor på hans enhet.

Boken är händelsefylld och håller ett högt tempo. Eftersom vi får möta så många sinsemellan väldigt olika människor blir det aldrig tråkigt och man får också ta del av olika världar, liksom olika versioner av samma händelseförlopp. Stöld av babian tar också upp många teman och det gör att man kan tro att boken blir spretig, men jag tycker författaren lyckats väldigt bra med att hålla ihop berättelsen och knyta ihop alla trådar. Samtidigt avslutas boken med en cliffhanger som öppnar för en uppföljare. Jag läste någonstans att författaren har inspirerats av Snabba cash och dess uppföljare, men lagt till polisarbetet. Själv hann jag aldrig läsa tillräckligt långt i Snabba cash för att se likheterna mellan böckerna.

Länge undrade jag över bokens titel, men förklaringen kommer i slutet av boken och tyvärr är det en betydligt värre avslutning än vad jag kunde tänka mig. Författaren har ett lite speciellt språk med korthuggna meningar. Detta bidrar till att föra handlingen framåt snabbt och det passar i en sådan här typ av bok, men det tar lite tid att komma in i språket. Men språket skiljer sig också åt beroende på vilken av huvudpersonen man får följa. Det korthuggna språket står för männens del av historien, medan det blir längre meningar och lägre tempo när man får följa Amanda. Ett intressant grepp när man väl kommit en bit in i boken.

Författaren, Anna Karolina, heter Larsson i efternamn och jobbar som polis i Malmö, så det är inte alls konstigt att polisarbetet skildras så trovärdigt. Det här är hennes debutroman och jag hoppas hon skriver många fler. Stöld av babian utges av Norstedts och finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus. Läs den!

Jag har läst alla böcker i Jonas Moströms deckarserie som utspelar sig i Sundsvall och som har kriminalkommissarie Johan Axberg och läkaren Erik Jensen i huvudrollerna. När jag såg att han kommit med en ny bok, Himlen är alltid högre, tog jag för givet att det helt enkelt var nästa bok i den serien. Men när jag fick hem boken insåg jag att boken har en ny huvudperson, Nathalie Svensson, som är psykiatriker och medlem i rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Jag började läsa, men fastnade inte alls till en början. Jag tänkte till och med lägga den ifrån mig, ända tills jag såg att till hösten kommer Jonas Moström med ytterligare en bok, Dominodöden, som faktiskt kommer att innebära att serierna om Johan Axberg och Nathalie Svensson slås ihop! Det gav mig en sporre att fortsätta läsa Himlen är alltid högre och faktiskt blev boken bättre framåt mitten.

Boken handlar alltså om Nathalie Svensson som är psykiatriker, men också nyskild tvåbarnsmamma som delar sitt liv mellan sitt vardagliga mammaliv i Uppsala och som singeltjej i Stockholm. Hon har skaffat sig en övernattningslägenhet i Stockholm för att kunna festa, träffa vänner och dejta i huvudstaden under sina barnfria helger. Det är också under en sådan helg hon blir vittne till ett brutalt mord. Men hon inser snart att det inte är någon slump. Faktum är att detta mord påminner henne om mordet på hennes dåvarande pojkvän och stora kärlek som inträffade för över tio år sedan och var ett fall som aldrig fick någon förklaring. Inte långt efter att hon bevittnade det nya mordet börjar hon också få obehagliga och anonyma sms och snart blir hon insnärjd i en mordhistoria där hon är fast besluten att försöka ta reda på sanningen.

Det dröjde alltså ett tag innan jag fastnade i boken, kanske för att jag blev besviken över den nya huvudpersonen. Men också för att jag inte riktigt får grepp om Nathalie. Jag kommer inte henne in på djupet, även om hon verkar mycket sympatisk. Jag är också besviken över att Moström denna gång valt att förlägga handlingen till Stockholm och Uppsala. Jag saknar de miljöbeskrivningar över Sundsvall och Östersund där jag kunde känna igen mig, norrlänning som jag är. Själva mordgåtan var dock spännande och inte alls förutsägbar. Moström har också ett högt tempo, ett bra driv och ett skickligt språk, vilket gör att Himlen är alltid högre är en riktig bladvändare. En perfekt sommardeckare.

Himlen är alltid högre är alltså skriven av Jonas Moström och utgiven av Lind&Co. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.