Tematrio

Denna veckas tematrio handlar om tid. Såhär skriver LyranTiden går, men allt består eller hur är det man brukar säga? Många romaner handlar om tid på olika sätt och många har dessutom någon form av tidsangivelse i titeln. Berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid!

       

Förr i tiden i skogen av Thomas och Anna-Clara Tidholm är en bilderbok som handlar om hur det var förr i tiden när folkskolan infördes i Sverige. Boken ges ut för att fira att folkskolan fyller 175 år i år.

Tidenboken är skriven av Pernilla Stalfeldt och den är en lärorik och rolig faktabok om tid för barn. Den handlar om allt som har med tid att göra och allt presenteras på ett pedagogiskt, men samtidigt humoristiskt sätt med massor av färgglada, uttrycksfulla illustrationer.

Skärmtid – Familjens guide till den digitala vardagen är ingen skönlitterär bok, men ack så viktig i dagens uppkopplade samhälle. Det är en bok för föräldrar och andra vuxna och det handlar om vad barn gör på nätet. Det finns gott om tips på hur man ska förhålla sig till barnens dataanvändning och nätanvändning, både när det gäller hur mycket tid som spenderas framför skärmen, men också till exempel på hur man kan hjälpa dem att skydda sig på nätet.

Det andra ansiktet

I helgen läste jag ut Det andra ansiktet av Mari Jungstedt som är den 13:e delen i serien om kommissarien Anders Knutas och hans kollega Karin Jacobssom vid polisen på Gotland. Jag har läst alla andra böcker i serien och det var kul att återigen få ”träffa” karaktärerna som jag ju följt ganska länge nu.

Jag gillar persongalleriet och som vanligt tycker jag mycket om att få ta del av polisernas vardag även utanför jobbet. I just den här boken brottas Anders och Karin med lite relationsproblem, där Anders känner sig förvirrad när det gäller sina känslor, vilket Karin förstås märker av. Jag tror många kan känna igen sig i sådana funderingar. I böckerna får man ju även möta journalisten Johan Berg, även om han inte direkt hade så mycket framträdande roll i just denna bok. Det tycker jag är synd, för jag hade velat att han och hans familj fick ännu mer plats, liksom Johans kollega Pia. Det är kul när man får se mordgåtan från två olika håll – både poliserna och journalisterna jobbar ju med fallet kan man säga, fast det blir förstås ur två helt olika synvinklar och det är intressant tycker jag.

Ja, mordfallet då, för ett sånt måste det ju naturligtvis vara i en kriminalroman. Det är lite extra spännande den här gången. En känd konstnär hittas nämligen mördad i sitt sommarhus på Gotland, fastkedjad i sängen med handbojor. Vittnen har sett en snygg kvinna i närheten av mordplatsen…. Ytterligare ett mord inträffar lite senare i Stockholm och det finns många likheter mellan de båda.

Trots att jag som sagt har läst hela serien och absolut kommer att fortsätta läsa kommande delar så känner jag att Mari Jungstedt har sjunkit lite i mina ögon. Det är lite ojämn kvalitet på de olika böckerna i serien och jag känner att framförallt böckerna på slutet har tappat i kvalitet. De är lättlästa och underhållande, men inga böcker man lägger på minnet. Det som gör dem värda att läsa är persongalleriet och så förstås Gotlandsmiljöerna.

Fler som läst Mari Jungstedts senaste böcker, vad tycker ni?

Funktionsvariationer i barnlitteraturen

Trots att det finns massor av människor i samhället som har någon form av funktionsvariation och funktionsnedsättning dessutom är en av de sju diskrimineringsgrunderna så finns det förvånansvärt få barnböcker där funktionsvariationer skildras. Som barn med funktionsvariation är det förstås jätteviktigt att få känna sig inkluderad och ha möjligheten att läsa böcker där man kan känna igen sig. Likaså som barn till en vuxen med funktionsvariation, eller om man har en person med funktionsvariation i sin närhet. Men det är faktiskt lika viktigt för alla att få läsa barnböcker som speglar ett inkluderande samhälle, ett samhälle som speglar verkligheten precis så som det faktiskt ser ut oavsett när det handlar om kön, sexualitet, etnicitet, funktionsvariationer eller vad det nu kan vara.

Jag tänker att det kan finnas två typer av barnböcker som speglar funktionsvariationer. Dels har vi de böcker som faktiskt handlar om en funktionsvariation, exempelvis hörselskada eller adhd, där kanske huvudpersonen själv har en funktionsvariation alternativt en person i huvudpersonens närhet, och där barnboken fokuserar på att beskriva funktionsvariationen och hur det är att leva med det. Dels har vi de barnböcker som är inkluderande på så sätt att funktionsvariationer skildras, men att det aldrig blir ett huvudfokus. Där är Olika och Idus två förlag som verkligen har tänkt till när det gäller illustrationerna i sina böcker. Där kan man se exempelvis personer i rullstol (likväl som personer med olika hudfärger) på bilderna i barnböcker som egentligen handlar om något helt annat, just för att böckerna skildrar samhället så som det faktiskt ser ut, alternativt att någon av karaktärerna har en funktionsvariation även om det aldrig är i centrum eller problematiseras. Jag tycker att det är superbra ur ett mångfaldsperspektiv att sådana barnböcker finns och jag hoppas att alla förlag, alla författare och alla illustratörer så småningom kommer att ha ett inkluderande tänk när de jobbar i framtiden. Här vill jag också nämna Rabarbertjuven av Vanja Persson som är en deckare för de yngre barnen och där huvudpersonen aka deckaren Liam är rullstolsburen, men det nämns aldrig i texten, utan fokus ligger på att lösa själva deckargåtan.

Men här nedan tänkte jag fokusera på den andra typen av barnböcker där funktionsvariationer speglas, nämligen där själva funktionsvariationen står i centrum för berättelsen. Jag har nämligen läst tre sådana fina barnböcker den sista tiden som alla är värda att uppmärksammas.

Först ut är Lovisa och nötterna. Allergi är något som ju är jättevanligt i samhället, men som sällan skildras i litteraturens värld. Författaren till den här boken, Anna Hansson, är själv allergisk mot nötter och hon hoppas att boken ska leda till att ämnet uppmärksammas och fler får information om allergin. Boken handlar om Lovisa som ska åka på utflykt med sin klass. Eftersom hon är allergisk mot nötter har ingen av klasskompisarna nötter med sig som matsäck. Men barnen åker tåg till tivolit och längst fram i tåget sitter en man som inte alls tänker på att någon kan vara allergisk. Det leder till att Lovisa får svårt att andas och det slutar med ambulansfärd och sjukhusbesök för Lovisa. En jättefin bok om ett jätteviktigt ämne, dessutom finns det uttrycksfulla, färgstarka illustrationer av Maria Andersson Keusseyan som förhöjer läsupplevelsen ytterligare.

Tove va-va handlar om Tove, vars föräldrar kallar henne för Tove Va-va eftersom hon nästan aldrig lyssnar och alltid säger Va? Men det visar sig att det inte alls handlar om att Tove inte vill lyssna. Tvärtom, hon kan inte, för hon hör dåligt. Det här är en bilderbok som skildrar processen från det att Toves föräldrar märker att Tove inte hör som hon borde tills dess att Tove får prova hörapparater hos doktorn. Det är en skönlitterär bilderbok, men med en hel del faktainslag om örat, hörseln och hörselnedsättning. Väldigt pedagogiskt och förklarande, utan att bli för mycket. Författare är Tove Kullenberg och illustrationerna är gjorda av Emma Adbåge.

Även nästa bok handlar om hörselnedsättning. Pluto och stjärnorna av Mia-Maria Lindberg handlar om Linn som även hon hör dåligt. Hon älskar planeter, rymden och stjärnorna. Ofta sitter hon på skolbiblioteket och läser om detta för att få vara ifred och vila. Men just idag när vi läsare får möta henne sitter hon i ett väntrum. Hennes pappa är arg på henne för att hon har tappat bort sina hörapparater, och Linn vill helst av allt komma därifrån. Hon drömmer sig iväg till planeten Pluto när hon inte hör vad pappa och doktorn säger. Men när sköterskan Anna dyker upp blir Linn äntligen sedd. Hon får hjälp att prova ut hörapparater som sitter bättre, och det bästa av allt – Anna använder teckenspråk och tycker att Linn också ska lära sig det. Det här är en fin, lättläst bok om att ha hörselnedsättning. Längst bak i boken finns lite fakta, diskussionsfrågor och handalfabetet. Jag gillar boken, men måste säga att jag känner lite ont i magen när jag ser hur Linns pappa beter sig. Delar av boken verkar vara självupplevt av författaren och det märks, för det känns väldigt autentiskt skildrat.

Ja, här var några exempel på titlar jag själv läst den senaste titeln, men tipsa gärna om fler. 

Hon, han eller hen?

Är det viktigt vilket kön huvudpersonen har i barnböcker?

Jag tycker att det verkar som att det blir allt mer viktigt ju äldre målgruppen är som böckerna riktar sig till. Det finns ju flera bra exempel på småbarnsböcker, både pekböcker och bilderböcker, där man aldrig får veta huvudpersonens kön utan hen istället benämns som ”bebis” eller med sitt namn. Det finns också några bilderböcker där man helt enkelt använder sig av ”hen” rätt och slätt. Men sedan då? I böcker för äldre barn tror jag inte att det är lika vanligt att använda sig av det berättargreppet. Det som man däremot gärna ser i böcker för nybörjarläsarna och slukaråldern är att man gärna använder sig av kollektiva huvudpersoner, exempelvis en flicka och en pojke, för att på så vis kunna vända sig till båda könen och få fler läsare. Så är ju fallet till exempel med många äventyrs- och deckarböcker, där LasseMajas detektivbyrå bara är ett bland många exempel. Ungdomsböcker däremot består nästan uteslutande av en huvudkaraktär och där finns det ytterst få böcker där man inte nämner vilket kön huvudpersonen har, så vitt jag vet. Frågan är dock om de äldre målgrupperna verkligen tycker att det är viktigare att få veta könet, eller om det bara är en förväntan från författarna? Är det svårare att skriva böcker för äldre barn om man inte kan leva sig in i en huvudperson med ett bestämt kön? Vad tror ni? Och är det ens något som är betydelsefullt att tänka på eller diskutera kring?

Här tänker jag hur som helst tipsa om tre småbarnsböcker där könet på huvudpersonerna aldrig framkommer:

     

Toto tittut är en bok i klassiskt pekboksformat som riktar sig till de allra yngsta barnen som vill ha en kort, enkel berättelse. Här får läsaren också vara interaktiv eftersom det finns hål här och var på boksidorna. På ett uppslag exempelvis så gungar Toto och då kan man med hjälp av fingrarna hjälpa till att få fart på gungan. På ett annat uppslag får läsaren sticka in näsan eftersom Totos näsa är borta och Toto vill låna läsarens näsa istället. Toto är en bebis med grön tröja och kort hår som aldrig benämns med han eller hon, utan bara som Toto och läsaren får istället själv föreställa sig om huvudpersonen är en han eller hon, eller om det ens är viktigt. Texten är kort och på rim. De interaktiva inslagen känns kul och bilderna är härligt färgglada och detaljrika. Boken är skriven och illustrerad av Emma Virke och utgiven av Lilla Piratförlaget. I serien om Toto finns det i skrivande stund totalt fyra böcker.

Bäbis tränar har också ett litet format, men inte med hårda kartongsidor som boken om Toto. Det är synd tycker jag, för den vänder sig till samma målgrupp som boken om Toto och det finns många fördelar med det klassiska pekboksformatet. Även här möter vi en bebis, som helt enkelt har fått heta Bäbis. Hen är tecknat så att det lika gärna kan vara en tjej som en kille, det är inte viktigt. Boken inleds med att Bäbis mamma ska ut och träna, och under tiden bestämmer sig Bäbis också för att träna, på sitt eget vis, hen hoppar i fåtöljen, springer runt runt, leker med dammsugaren och till slut somnar hen på mammas pilatesboll. Med mycket humor, vardagsnära illustrationer och färgglada bilder får vi ta del av Bäbis småbarnsliv. Boken är skriven och illustrerad av Ann Forslind och utgiven av Alfabeta. I skrivande stund finns det tolv böcker i serien om Bäbis.

I Lilla Bebin tittut får vi möta Lilla Bebin, som också det kan vara antingen en pojke eller en flicka beroende på läsarens förväntningar. Vi får också ta del av den klassiska leken tittut som de flesta barn tycker om att leka, och det gör också Lilla Bebin. Längst bak i boken finns en spegel där läsaren kan leka tittut med sig själv. Här är alltså också en bok som uppmanar till interaktivitet, vilket lär gå hem hos de små läsarna. Jag gillar också de charmiga och färgsprakande illustrationerna. Boken är skriven av Catharina Larsdotter Norén och illustrerad av Johanna Lundqvist Björn och det är Idus bokförlag som har gett ut boken. Det här är den första boken i serien om Lilla Bebin.

 

Som eld

Tidigare idag skrev jag om Skarven av Sara Lövestam. Det var hennes första bok för 9-12 år. Hon har också kommit ut med en bok för tonår/ungdom (från 12 år), vilket var den första bok hon skrivit som inte riktar sig till vuxna. Den heter Som eld och är i stort sett lika bra som Skarven. Otroligt skickligt att behärska att skriva till så skilda målgrupper.

Som eld handlar om Lollo och Anna, två tjejer som båda tillbringar sommaren i skärgården, men som annars är rätt så olika och framförallt har de väldigt olika bakgrund. De skulle troligen aldrig ha träffats om de nu inte skulle visa sig tillbringa sommaren på samma plats. Men nu träffas de alltså och inte nog med det, de blir också kära.

Boken handlar alltså om Lollos och Annas kärlekshistoria, en historia som visserligen kompliceras lite av just det faktum att tjejerna är av olika samhällsklasser – det känns som att det är ett större problem än att de är kära i någon av samma kön och det tycker jag är väldigt fint och inkluderande. Men det är också det här som skiljer Som eld från Skarven. Här handlar det ”bara” om kärlekshistorien, medan i Skarven fanns det också en yttre handling i form av en gammal mordgåta. Å andra sidan får man komma karaktärerna djupare i Som eld och deras känsloliv beskrivs mer detaljerat.

I boken får man följa både Lollo och Anna, i vartannat kapitel, vilket gör att man får ta del av båda tjejernas upplevelse av samma historia. Det gillar jag. Jag gillar också att boken öppnar för många diskussioner med ungdomar om kärlek och samliv. Jag gillar också karaktärerna och deras kärlek som skildras väldigt vackert. Och jag älskar Sara Lövestams språk. Men det fattas något för att jag ska tycka lika mycket om den som Skarven. Kanske är det just det att det inte finns någon annan handling än just förälskelsen mellan tjejerna, vilket gör att boken upplevs långsam och händelselös ibland. Kanske är det att slutet kom lite för plötsligt och ouppklarat. (Hoppas det innebär en uppföljare där man får ta del av vad som händer när sommaren har tagit slut och skolvardagen är åter). Kanske beror det på att karaktärerna hade kunnat fördjupats ytterligare ett snäpp. Svårt att veta, men hur som helst rekommemderar jag Som eld, för läsvärd är den absolut och dessutom handlar den ju om ett väldigt viktigt tema.

Som eld är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Skarven

Skarven är en bok som berör och som är svår att glömma efter läsningen. Vid en första anblick är det en äventyrsroman. I baksidestexten står det nämligen såhär:

Det är något mystiskt på Skarvön. Den spöklika ön där döda träd sträcker sina grena mot himlen och svarta fåglar ruvar i sina bon – den brukar alltid vara öde, men nu är det en människa där. Han rör sig som om han inte vill bli sess, men Johanna ser hans mörka silhuett från skärgårdsbåten.

Johanna som alla kallar Johan.

Ludde som längtar efter mysterier.

Olivia som aldrig får göra något för sina föräldrar.

Tillsammans åker de till Skarvön för att göra efterforskningar och plötsligt befinner de sig i centrum för en riktig mordgåta.

Egentligen hade det här kunnat vara baksidestexten till vilken spännande äventyrsbok som helst för barn i slukaråldern (9-12 år). Och det är en spännande bladvändare där det är full fart, högt tempo och något händer hela tiden. Men, det är också något annat, något mer. Den uppmärksamme läsaren kanske lade märke till meningen ”Johanna som alla kallar Johan” och det är nämligen det som är den lilla extra ”kryddan” i boken. En av huvudpersonerna, Johan, känner sig inte hemma i sin killkropp. Han känner sig som en tjej, vill se ut som en tjej, och vill kallas för Johanna. En betydande del av boken handlar därför om Johans/Johannas tankar kring detta, om hur hon berättar om detta för sina kompisar och sina föräldrar och hur deras reaktioner blir. En annan del av boken handlar om Olivia. Anledningen till varför hon aldrig får göra något för sina föräldrar är tragisk, men även tragiska händelser kan man bearbeta och det är just vad som händer hennes föräldrar. Jag vill inte spoila en massa nu, men kort sagt kan man säga att det här är en rafflande bok där det förvisso händer otroligt mycket spännande i den yttre handlingen, men där det dessutom händer nästan ännu mer i den inre handlingen.

Boken är skriven av Sara Lövestam och jag tycker att den är otroligt skickligt skriven. Det här att berättelsen har flera bottnar och att den behandlar den viktiga frågan om transsexualitet utan att för den sakens skull låta det temat ta över berättelsen. Det är liksom inte bokens huvudfokus, utan det är bara en av delarna, vilket gör Johannas och hennes funderingar inkluderande, precis som det ska vara. En annan viktig sak är att författaren verkligen tar målgruppens tankar på allvar. Kul är också att detta är Sara Lövestams första bok för denna målgrupp, hon har tidigare bara skrivit för ungdomar och vuxna. Om det här är hennes debut för målgruppen – hur ska då kommande böcker bli?!

Skarven är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 13

Det här med skrivande och läsande hänger ju ofta, men inte alltid, ihop. Många av de som gillar att läsa kanske har egna författardrömmar. Har ni också det? Jag tänkte att vi skulle utforska det i denna veckas bokbloggsfråga. Svara gärna även om du absolut inte har några författardrömmar, fantisera kan man ju göra ändå 🙂

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Har du någon fråga du vill att jag ska ställa i Veckans bokbloggsfråga framöver får du gärna kommentera eller mejla mig på barnboksbloggen@hotmail.com.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga

Om du skulle skriva en bok, vad skulle den då handla om? Barn-, ungdoms- eller vuxenbok? Skönlitterär eller faktabok? Och vilken genre? 

3x Mårten Sandén

När jag lyssnade på barn- och ungdomsbokpodden Bladen brinners första avsnitt blev jag nyfiken på Mårten Sandén som intervjuades då. Bland annat sades det att det var mycket svärta i hans böcker och att han inte värjde för tunga ämnen eller att skriva om sorg för barn, men att många föräldrar tar lite avstånd och undviker sådana böcker för de vill helst att barnen bara ska läsa om ”fluff”. Jag har inte läst så mycket av honom, egentligen bara Skorstensjul och Sju förtrollade kvällar, så därför ville jag ta chansen att läsa lite mer av honom.

Min bror monstret handlar om Benjamin, eller Syrsan som han kallas för att han är så liten. Boken handlar också om Benjamins bror, Monstret. Brorsan är både döv och stum och de får använda teckenspråk för att kunna kommunicera. Brödernas mamma är död och pappan försvann en dag. Sedan dess får Benjamin ta hand om sin bror likväl som hemmet. De bor i ett nergånget bostadsområde med mycket kriminalitet och gängbildningar. Det dröjer inte länge förrän Benjamin blir insyltat i ett gängkrig och detta för att de egentligen vill komma åt hans bror.

Jag kände direkt att Min bror Monstret är en väldigt annorlunda bok. Den är väldigt mörk, rå, jag skulle vilja beskriva den brutal. Ibland får man obehagskänslor under läsningen. Samtidigt är den väldigt spännande, skrämmande och ändå någonstans glimtar det fram lite ljus och hopp. Det är en avskalad bok, men med en tung och ödesmättad stämning. Det finns teman i boken som är väldigt viktiga, men ändå så jobbiga att läsa om. Barns utsatthet. Föräldrar som försvinner. Barn som tvingas bli vuxna. Tonåringar som bildar gäng. Boken är tankeväckande, griper tag i en och har svårt att släppa taget, samtidigt är den ändå rätt så platt och med ett lite för hastigt slut som lämnar många frågor. Ja det är helt enkelt en ovanlig och annorlunda bok, men också en bok som troligen inte lämnar någon oberörd.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag läser den här boken ur ett vuxenperspektiv. Målgruppen är 12-15 år. Jag skulle vilja veta hur boken mottagits av den målgruppen. Syskonrelationen, beskrivningarna av den undre världen och det dystopiska samhälle pojkarna växer upp i, är det hiss eller diss för målgruppen? Vad tycker ni som jobbar som lärare och bibliotekarier och får höra målgruppens synpunkter?

Ett hus utan speglar känns väldigt annorlunda jämfört med Min bror monstret. Den här boken påminner lite mer om Sju förtrollade kvällar med sina inslag av övernaturliga händelser. Boken handlar om Thomasine som tillbringar sommaren hos sin släkting Henrietta som snart ska dö. Henrietta har en gång varit en berömd skådespelare, men nu bor hon i detta enorma gamla hus, fyllt av trappor, vrår och skymslen. Många av rummen har inte använts på många, många år. I Henriettas hus har nu släktingarna samlats, där finns också Thomasines pappa, pappans bror och pappans syster, samt Thomasines tre kusiner. Karaktärerna är ganska speciella, en del rätt så elaka, de andra mer tomma, som tomma skal. Thomasine är den som känns mest levande. Men så lyckas Thomasines minsta kusin, femåriga Signe, ta sig in i ett rum som kallas för Spegelrummet, vars magi förändrar henne totalt. I detta rum möter de också en flicka från en annan tid, och inget blir sig längre som förut efter det.

Ett hus utan speglar är en kapitelbok som vänder sig till barn mellan 9-12 år. Det är en mysrysare med rätt så klassisk uppbyggnad. Ett stillsamt äventyr som handlar om inre och yttre förändringar, om nutid och svunnen tid, om liv och död, men framförallt om att leva. Visst handlar det om tunga ämnen även här, om psykisk sjukdom, sorg, ensamhet, identitetssökande och mycket annat, men dessa ämnen är förpackade på ett helt annat sätt än i Min bror monstret. Här är det en mysigare stämning, lite flirt med sagogenren och klassiker som Narnia och Maria Gripes böcker. Jag gillar verkligen hans språk i den här boken, illustrationerna av Moa Schulman och inte minst omslaget som är otroligt fint.

I bergets hjärta blev jag väldigt nyfiken på eftersom jag läste att den skulle utspela sig i Norrland. Boken handlar om Sonja Årberger Lopez som är 12 år. Hon får ett brev av sin farfar, som hon aldrig träffat. Han är döende och vill att hon ska komma och hälsa på honom innan det är för sent. Det blir en lång tågresa för henne från Göteborg och väl framme känner hon sig inte alls välkommen. Hennes farfar säger sig inte ha skrivit något brev, hennes kusin Seth är märklig och sjuk, hennes farbror verkar sträng och elak, huset bär på många hemlighet, liksom det intilliggande fjället som gett Sonja sitt efternamn. Dessutom ser Sonja människor som inte längre lever – och det gamla tåget som Sonja anlände till Årberget med finns visst inte. Vad är det egentligen som händer? Och finns det verkligen guld inne i Årberget eller är det bara en sägen?

I bergets hjärta är en kapitelbok som vänder sig till 9-12 år. Det är en speciell bok med mycket mörker och hemligheter, och det finns ett betydande övernaturligt drag. Men det finns också två huvudkaraktärer som det är lätt att tycka om, och man dras snabbt med i den spännande historien. Jag gillar verkligen själva storyn, det känns som att man skulle kunna bygga vidare på den i all oändlighet med ett barn som aldrig träffat sin släkt på den ena sidan och där det finns mycket hemligheter att forska i. Det finns inte sådär jättemycket miljöskildringar att fördjupa sig i, men jag ser det framför mig istället. Det lilla samhället, den stora släktgården, och så fjället och vidderna. Och till sist – omslaget, jag älskar det!

Barnboksfemman – Vecka 12

Barnboksfemman fungerar så att jag varje vecka presenterar ett tema , t ex sorg eller kärlek, och sedan är tanken att du ska skriva om fem barn- eller ungdomsböcker som du förknippar med detta tema. Skriv så lite eller mycket du vill om varje bok (men självklart är det alltid intressant att få läsa någon liten motivering till varför du valde just dessa titlar). Skulle du inte komma på precis fem titlar får du såklart skriva de du kommer på.

I denna barnboksfemma är temat filmatiseringar, så därför skulle jag vilja att ni tipsar om barnböcker som ännu inte är filmatiserade, men som du gärna skulle vilja se som film. 

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 12

Jag sitter just nu och skriver för fullt på en hemtentamen som ska vara inlämnad på onsdag. Men jag läser också bokbloggar mellan varven för att få tänka på något annat och i detta bloggflöde fick jag inspiration till Veckans bokbloggsfråga.

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Har du någon fråga du vill att jag ska ställa i Veckans bokbloggsfråga framöver får du gärna kommentera eller mejla mig på barnboksbloggen@hotmail.com.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga

Då och då skickar ju bokförlagen ut pressutskick och recensionsexemplar. Ibland kommer det bara böcker, och ibland kommer boken tillsammans med något annat roligt som anknyter till bokens tema. Jag har dock funderat lite på hur det går till hos förlagen när de bestämmer vilka bloggar som ska få sådana här pressutskick. Har någon av er koll? Har ni på något sätt anmält er eller jobbat aktivt för att få vara med på listorna över vilka som ska få pressutskick? Eller tvärtom, tillhör du de som innerligt önskar, men aldrig får något? Och till sist, vad tycker ni om själva konceptet, är det bara kul att få sån här post eller känner ni att det förpliktigar? 

%d bloggare gillar detta: