Tidigare i år recenserade jag Ninna och sjukhusfåglarna. Det finns också en annan bok om Ninna som heter Ninna och syskongrodden. Såhär står det på baksidan till boken:

En gul kväll kanske man sitter på busshållplatsen. Det luktar regn, alla är nervösa.

-Ninna, du ska få ett syskon.

Man blir helt yr i bröstet och varm i hjärnan och säger:

-Jag vet.

Och den ska heta Barbie.

Precis som tidigare böcker om Ninna har även denna bok ett helt eget språk, såväl i text som i bild. Boken berättar om hur en bebis växer i sin mammas mage, men att det faktiskt inte är alla mammor som kan få dit sina bebisar hemma utan en del behöver hjälp av doktorn. Det är slumpen som bestämmer.

Slumpen bestämmer allt,

fastän hon är så busig.

Hon bestämmer

om det ska bli barn

om det ska bli storm

eller om det ska bli ananas till efterrätt.

Jag gillar det, att boken poängterar att det inte finns ett sätt att få barn på och också att en del inte kan få några barn alls eller bara ett barn. Och det är så fint skildrat när storasyster Ninna möter sitt lilla syskon för första gången. Språket i Ninna-böckerna är så poetiskt och berättelserna rymmer alltid fler lager. Det finns mycket att prata om och diskutera, såväl i text som i bild och det är också berättelser som man ofta kan tänka på även långt efter läsningen. Ninna och syskongrodden är inget undantag, den är jättefin.

Boken är skriven och illustrerad av Matilda Ruta och utgiven av Natur & Kultur. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

En dag säger Charlies föräldrar att han ska få en liten syster. Fast han inte tjatat om det alls. I början är lillasyster osynlig och när hon väl föds är hon fortfarande jätteliten. Ändå tar hon väldigt mycket plats. Det visar sig att det finns både bra och dåliga saker med lillasystrar. Men Charlie tycker att det bästa med hans lillasyster är just att han får vara hennes storebror.

Min lilla syster är en otroligt fin bok om syskonskap, skriven av Astrid Desbordes och illustrerad av Pauline Martin. Illustrationerna är jättefina, charmiga, i mild färgskala. Och texten är så fin så man nästan vill gråta emellanåt, det knyter sig i magen. Det här är syskonskap när det är som bäst och det är så fint att ha den här boken för att kunna förmedla det till sina barn. Boken är så fylld av glädje, lycka, kärlek och värme, precis det man vill förmedla till sina barn vid läggdags eller när man ska berätta att ett syskon ska komma till familjen.

Ni förstår kanske att jag varmt rekommenderar Min lilla syster. Den är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa hos Adlibris och hos Bokus.

Mamma och pappa och jag. Det här är bra. Så här ska det vara. Men vem är den där stora killen som hoppar upp och sätter sig i vägen i mammas knä? En storebror! Vad gör han här?

Tvåan är en rolig bok om att få syskon som är annorlunda de flesta andra syskonböcker – den är nämligen skriven ur den nyföddas synvinkel! Bokens huvudperson är Ella, en liten, liten bebis som skriker, kissar och drar folk i håret. Och som trivs alldeles utmärkt med tillvaron. Åtminstone ända tills de kommer hem från BB och hon möter storebror Alfred. Han är en ful snorig kille med utstående öron. Åtminstone tror Ella det från början. Så småningom upptäcker hon att en storebror är ganska bra att ha ändå, och han är faktiskt varken ful eller har utstående öron.

Jag gillar Tvåan just för det humoristiska perspektivet. Det faktum att boken är skriven ur den nyföddas synvinkel gör att man kan avdramatisera syskonavundsjukan lite. Det gör också att det blir enklare att prata kring det här med att få syskon och man får chansen att se på det ur ett annat perspektiv.

Tvåan är skriven av Per Nilsson, illustrerad av Emelie Östergren och utgiven av Alfabeta bokförlag. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jojo klättrar upp på stolen. Du ska få gröt och en lillasyster, säger pappa.

Så inleds bilderboken som har just den titeln – Du ska få gröt och en lillasyster. Boken handlar om Jojo som ska få en lillasyster. Jojo gör plats för sin syster där hemma och efter en lång, lång väntan kommer så äntligen lillasyster Kerstin. Men som vanligt i syskonböckerna så blir det inte riktigt som Jojo hade tänkt sig. Istället för att lillasyster ska sova i Jojos rum sover hon hos mamma och pappa. Istället för att lillasyster ska få sitta i Jojos knä är det mamma och pappa som får ha henne i famnen. Jojo blir arg, det var ju Jojo som skulle få en lillasyster, inte mamma och pappa! Men så småningom förstår Jojo att Kerstin visserligen är Jojos lillasyster, men också mammas och pappas barn, mormor och farfars barnbarn. Hon är allas, fast också sin egen person.

Du ska få gröt och en lillasyster är en humoristisk bok på temat syskonskap. Den är inte på rim, men har en härlig rytm och melodi i språket. Illustrationerna är i en färgglad, men mättad färgskala och påminner lite om oljemålningar. Solja Krapu-Kallio har skrivit boken och Anna Bengtsson har illustrerat. Boken är utgiven på Alfabeta bokförlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Att få syskon innebär ju i de flesta fall en viss omställning. Men att få ett litet syskon som är sjukt eller prematurfött kan innebära en ännu större omställning. Kanske måste syskonet ligga en längre tid på sjukhuset. Kanske hamnar dessutom bebisen på ett sjukhus i en annan stad. Kanske måste föräldrarna turas om att vara hemma med storasyskonet och på sjukhuset med lilla syskonet. Kanske är det lilla syskonet extra infektionskänsligt så storasyskonet inte kan gå på förskolan som vanligt. Och så vidare, det kan vara mycket som blir annorlunda. Sådant belyses inte heller i vanliga syskonböcker, så det kan vara svårt dels för storasyskonet att skapa igenkänning och dels att förbereda sig eller få en förståelse för vad som händer.

Jag födde själv en flicka för tidigt för fyra år sedan. Hon hade syrebrist inne i min mage och behövde ligga i kylbehandling fyra dygn och i respirator i flera veckor. Hon sondmatades och det tog fem veckor innan hon skrevs ut från neo. Samma år kom boken Min pyttelilla minibror, vilket är den första delen i serien om syskonen Alva och Nils. Den belyser just det här med att få ett syskon som är prematur. Alva blir storasyster till Nils som föds alldeles för tidigt och han måste bo kvar på sjukhuset länge eftersom han är så liten. Alva tycker att han lika gärna kan stanna där, för han är så tråkig där han ligger. Dessutom måste man vara tyst hela tiden och det är faktiskt väldigt svårt tycker Alva. Ett annat tema i boken är den vanliga syskonavundsjukan som ju ofta uppstår när ett nytt syskon dyker upp i bilden och storasyskonet undrar om mamma och pappa kommer att glömma bort hen nu. Längst bak i boken finns också en förklarande ordlista där svåra sjukhusord förklaras.

Min pyttelilla minibror är skriven av Linn Utbult och har färgglada, fina, retroinspirerade illustrationer av Maria Söderberg. Det är Idus förlag som har gett ut boken och den finns bland annat att köpa på Adlibris.

Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.

Boken tar som sagt upp ett tungt ämne. Trots att ämnet är tungt så är det en hel del barn som drabbas av detta varje år och jag tycker att det är superbra att sådana här böcker finns så att de kan känna igen sig och få sina känslor bekräftade. Texten skildrar på ett väldigt bra sätt hur det faktiskt är att vara nära anhörig till ett barn som är svårt sjukt och sedan dör. Jag har lite svårt för illustrationerna som känns lite för vuxna i en barnbok, men de är detaljerade och känslofyllda. Boken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Jag brukar vinka till en sten är skriven av Karin Askerin, illustrerad av Mattias Kvick och utgiven av Idus förlag. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Puck har vi träffat på tidigare i böckerna Puck flyger flygplan och Puck går till frisören. Nu har Puck fått ett syskon och det är ju mysigt. Fast det är också svårare än Puck tänkt sig – bebisen kan ju inte leka! Som tur är så visar det sig att det finns andra saker som Puck och Pio kan göra tillsammans.

Puck får ett syskon beskriver på ett pedagogiskt, men samtidigt humoristiskt sätt hur det går till att få ett syskon, hur mammans mage växer och hur det är att ha en liten bebis i huset. Längst bak finns också bilder på olika tillbehör till bebisen, perfekt som ett slags pekbok för att lära sig namnet på alla nya pryttlar där hemma. Boken är också bra ur ett normkritiskt perspektiv. Som jag skrivit tidigare, när jag recenserade de andra böckerna om Puck så nämns aldrig Pucks kön. Det innebär att såväl killar som tjejer kan identifiera sig med huvudpersonen utan att könet problematiseras. Inte heller bebisens kön nämns. Mammans namn nämns aldrig, däremot bebisens pappas namn, vilket får mig att tro att det inte är Pucks biologiska pappa utan att de lever i en bonusfamilj. Jag vet inte om det verkligen är så, men det är ju jättebra om även det blir något som många barn kan identifiera sig med. Illustrationerna är härligt färgglada och lite 70-talsinspirerande. Bilderboken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Puck får ett syskon är skriven och illustrerad av Annakarin Garhamn och utgiven av Rabén & Sjögren. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Att få ett syskon är en livsomvälvande händelse. Man ser det lilla syskonet ha de kläder och leksaker man själv tyckt om, men som man nu vuxit ifrån. Men när man blir större kan man också göra saker som en liten bebis inte klarar av, sitta i en riktig bilbarnstol, äta själv och springa till exempel. Just detta handlar Jag är storasyskon nu om. Det är en finstämd, lågmäld berättelse som fokuserar på storasyskonets egen utveckling och om alla de fördelar som finns med att bli äldre och att bli storasyskon.

Jag är storasyskon nu är skriven av Anthea Simmons och illustrerad av Georgie Birkett. Det är en bilderbok som vänder sig till barn i äldre förskoleåldern, 3-6 år. Jag gillar att boken är så bejakande, att den visar fördelarna med syskonskapet utan att problematisera det. Jag gillar också att texten är på rim. Det är också fina bilder i härliga mjuka pastellnyanser. Dessutom visar illustrationerna en familj med blandade hudfärger, vilket aldrig problematiseras i texten, perfekt ur ett mångfaldsperspektiv. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.