Puck är tillbaka igen! Puck som vi känner igen från bilderböckerna Puck går till frisören, Puck flyger flygplan, Puck får ett syskon, Puck går på bio och Puck lär sig cykla. I Puck och Kanin räknar får vi träffa Puck och hennes gosekanin. De tycker att räkna är det roligaste som finns. De börjar med att räkna sina fingrar medan de väntar på mat. Sedan räknar de köttbullar, fingerväntar, kakor, makaroner, monster och mycket annat. Puck skrämmer Kanin som hellre vill räkna med glass istället för monster. De räknar ända upp till tio glasskulor! Sedan räknar de ända upp till hundra! Och mamma lär Puck och Kanin att räkna i huvudet. De räknar i tvättstugan, i mataffären, i skogen och i sängen. Men när de ser de oändligt många stjärnorna är det nog dags att sluta räkna. I alla fall för denna gång.
Jag har gillat alla böcker om Puck. Hon är en härlig karaktär som man gärna vill läsa mer om. Böckerna har humor och charmiga illustrationer. Puck och Kanin räknar är en ny favorit. Precis som tidigare böcker håller den för många omläsningar. Barn i förskoleåldern, som boken vänder sig till, brukar tycka om siffror och räkning och den här boken uppmuntrar till detta på ett positivt sätt. Den här boken har ett större format än övriga i serien och det är ingen nackdel eftersom de detaljrika illustrationerna får mer plats att breda ut sig på. Här finns så mycket att se, upptäcka, utforska och räkna. En bok som det dröjer länge innan man blir trött på.
Puck och Kanin räknar är skriven och illustrerad av Annakarin Garhamn och utgiven av Bonnier Carlsen. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.
Läsa för integration är en inspirations- och metodbok för den som arbetar med läsfrämjande. Framförallt handlar den om läsfrämjande för nyanlända. Läsa för integration, eller LFI som det kallas, är en öppen läsfrämjande verksamhet för barn mellan 3-11 år och deras medföljande vuxna. LFI främjar läsning och skapande genom högläsning och improvisationsteater och har som mål att varje barn ska ha ordets makt och en arena att agera på. Det handlar alltså om att ge barn arenor där de kan möta litteratur på och där de har möjlighet att skapa och vara delaktiga. Man har en tanke om att språket är en avgörande nyckel för individens frihet och möjlighet att ta tillvara på sina möjligheter. LFI är ett projekt som från början startades i Södertälje och som håller på att spridas ute i landet. Verksamheten använder sig av metoder som högläsning och workshops. Tanken är att tröskeln för att familjerna ska komma till verksamheten ska vara mycket låg och därför är aktiviteterna gratis och lättillgängliga.
Knackaren och andra rysliga berättelser innehåller, som titeln antyder, flera skräckberättelser. Totalt fyra stycken finns det: Knackaren, Hjälp flickan, Fotografen och Ut i natten. Gemensamt för berättelserna är att de alla har barn i huvudrollerna och att de känns inspirerade av vandringssägner. Berättelserna vänder sig till mellanstadiebarn. ”För de allra modigaste läsarna” står det på baksidan, men jag tycker nog att de är ganska lagom läskiga. Det är en krypande stämning i berättelserna. Det är inte alltid uttalat exakt vad som händer, utan en del utelämnas åt läsaren, vilket gör att de kan passa även de läsare som inte vill ha det så blodigt och groteskt, men ändå vill läsa skräck. Läskiga böcker efterfrågas ofta av läsare i fyran och femman, enligt min erfarenhet, så det här kommer att bli en bra bok att sätta i händerna på dem. De är också rätt så lättlästa. Just det att boken innehåller flera sinsemellan fristående och avslutade noveller gör det också enkelt att läsa en berättelse i taget. Man måste liksom inte läsa en hel bok för att få en avslutad berättelse och detta kan även locka de läsare som har ett motstånd mot läsning.
Förrädaren är Gabriella Ullberg Westins femte bok om polisen Johan Rokka som bor och arbetar i Hudiksvall. Det här är en lite annorlunda bok i serien. Dels för att den från början tillkom i samarbete mellan författaren och en fd kriminell, Johan Viktor, dels för att den delvis är baserad på verkliga händelser och dels för att denna bok inte utspelar sig i Hudiksvall som de andra böckerna, utan i Stockholm.
Att vara jag handlar om 13-åriga Rosa som funderar kring en massa saker: kompisar, skola, föräldrar, jämställdhet, manligt och kvinnligt, kroppens utveckling, mens, sex och mycket annat. Sådana tankar som de flesta tonåringar har. Stor igenkänning alltså. Det som dock gör boken speciell är hur kloka Rosas tankar är. Redan för flera hundra år sedan ansågs kvinnan oren när hon hade sin mens och Rosa drar paralleller till idag när många tjejer och kvinnor har komplex för sina kroppar. Boken har också ett starkt samspel mellan text och bild. Den är gjord i i en slags kollageteknik där text och illustrationer blandas med seriestippar. Berättarjaget Rosa ritar också en serie om hur kvinnors värde genom historien och detta vävs in i berättelsen där hon funderar på olika frågor och berättar om sin vardag. Boken belyser så många viktiga frågor sedda ur en svensk högstadietjejs perspektiv och det är suveränt gjort.
Vad är egentligen en social tjänstehund? Jo, det är en hund som tillsammans med sin förare arbetar mot en specifik individ eller en grupp. Terapihundar, vårdhundar, läshundar, besökshundar… allt ryms under begreppet social tjänstehund. Jag är själv mycket intresserad av hur hundar kan hjälpa människor som behöver stöd av olika anledningar och jag skulle själv vilja utbilda en läshund någon gång i framtiden. Därför blev jag väldigt nyfiken på att läsa boken Sociala tjänstehundar – omsorg utan ord.
En sur citron är en pekbok av Emma Virke. Den inleds med att en banan träffar en citron och frågar varför citronen verkar så sur. Om bananen slår på trumma kanske det vänder? Citronen svarar ”Äsch! Bananer kan väl inte trumma?”. Men det kan den visst, om den får låna ett par händer. Det finns två hål i boken perfekt för läsaren att stoppa in sina fingrar och använda dem för att hjälpa bananen trumma. Så kommer apelsinen och säger åt citronen att sluta deppa, apelsinen kan lära citronen att steppa. Och så får läsaren vara apelsinens ben och dansa. Sen får läsaren hjälpa ett äpple att sjunga en sång och förvandla en kivi till ett monster. Hålen i boken låter läsaren på ett interaktivt sätt delta i berättelsen och hjälpa de olika frukterna i sina försök att göra citronen glad. Men i slutet av boken kommer en rolig knorr. Det visar sig att citronen inte alls är sur, det är inte alls som alla tror, citronen ler, hen är ju bara upp och ner!
Jag har varit nyfiken på Den röda adressboken och Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg ända sedan de kom ut. När jag såg att Ett frågetecken är ett halvt hjärta skulle bli nästa bokcirkelbok i Facebookgruppen Kollektivet bestämde jag mig därför snabbt för att läsa den. Det kom att bli en riktig sträckläsningsbok och nu ser jag fram emot att läsa även Den röda adressboken som står oläst i min bokhylla.