När jag läste Pärlfiskaren förra året golvade den mig fullständigt. Ändå har det konstigt nog tagit ända tills nu innan jag tog tag i att börja läsa uppföljaren, Fågeltämjaren.
Pärlfiskaren handlar om Miranda, en ensam, övergiven tjej som är en av de allra bästa pärlfiskarna. Hon dyker oförskräckt ner i djupen och letar efter pärlor av olika slag som hon sedan säljer till uppköpare. När Drottningen utlyser årets jakt efter Ögonstenen, den mytomspunna och värdefulla pärlan som generationer har dykt efter men aldrig hittat, bestämmer sig Miranda för att även hon ska leta efter den. Men Miranda blir inte ensam på jakten efter Ögonstenen, hon tvingas också ta sig an Syrsa, ett litet barn som pladdrar och som knappt kan dyka. Dessutom förföljs de av en kvinna som heter Iberis som också vill ha Ögonstenen, men som vill ha pärlan för sina egna, ondskefulla syften.
Fågeltämjaren är fortsättningen på serien som består av totalt fyra böcker, Legenden om Ögonstenen. Miranda och Syrsa har bosatt sig i norra hamnstaden, i Lydias hus. Miranda dyker inte längre efter pärlor. Hon är nu skogshuggare. När hon var pärlfiskare dök hon i de djupaste vattnen. Nu när hon är skogshuggare klättrar hon i de högsta träden. Med samma skicklighet som Miranda dök efter pärlor klättrar hon nu högt uppe i smaragdkronorna där hon träffsäkert använder sin yxa. Just nu håller de på att förbereda sig för vintern i den norra hamnstaden. Skogshuggarna bygger upp ett vedförråd. Men vintern kommer tidigt och med vintern kommer onda krafter som snart har satt staden i sitt grepp. Dagskatornas beteende är förändrat och de attackerar nu i flock. När Iberis med det vita håret dyker upp har den vänliga hamnstaden förändrats till oigenkännlighet.
Återigen har Karin Erlandsson skrivit en underbar äventyrsberättelse som utspelar sig i en magisk miljö. I Pärlfiskaren fick vi följa med ner i havsdjupen bland sjungande pärlor, gormkrabbor och roshajar. I Fågeltämjaren får vi istället följa med till skogen där skogshuggare, båtbyggare och möbelsnickare hugger ner daggveke, korsek och smaragdkronor. Skogen med alla sina tusen ljud, där träden susar högt upp i trädkronorna, ekorrar springer upp och ner för stammarna i de högsta tallarna med klor som hörs som mjuka klirranden mot barken, stålfjädrar tjattrar i buskarna och rävarna bökar i mossan. En idyll där ondskan tar sig in och får grepp över såväl människor som fåglar. Men där det goda ändå segrar, värmen och kärleken mellan människorna får Miranda och Syrsa att bege sig ut för att försöka befria staden. Den här boken är mörkare än föregångaren, men det blir ändå aldrig för läskigt. Boken avslutas med en rejäl cliffhanger och nu längtar jag efter att läsa bok nummer tre i serien som heter Bergsklättraren. I första boken stod vattnet och pärlorna i centrum och i denna bok är det alltså skogens och eldens tur att stå i centrum. Tanken är att vart och ett av de fyra elementen ska få sin egen bok, så det ska bli spännande ta del av detta i de två kvarvarande böckerna i serien.
Jag gillar verkligen de här böckerna. De suger in läsaren i en underbar miljö och det är svårt att lägga ifrån sig boken, man vill bara fortsätta vistas i miljöerna och ta reda på vad som händer med Miranda, Syrsa och alla de andra karaktärerna vi lär känna. Språket är också något extra, det är poetiskt och vackert. Jag gillar skildringen av relationer, av människornas gemenskap, av de olika regionerna i landet som var och en har sin egen särart och sitt eget folkslag. Karaktärerna lever bland djur och växter vi aldrig hört talas om i vår värld och äter sådant som violgröt, hunungssmörgåsar och päronmust. Det är en välskriven berättelse som också är härligt normbrytande. Flera av karaktärerna har funktionsvariationer, men dessa befinner sig varken i berättelsens centrum eller försvårar för karaktärernas förmåga att kämpa för landets och sin egen överlevnad.
Böckerna vänder sig till barn mellan 9-12 år, men även jag som vuxen har ju fallit pladask för Legenden om Ögonstenen, så man kan säga att de är allåldersböcker. Perfekta högläsningsböcker.
Fågeltämjaren är utgiven av förlaget Schildts & Söderströms. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.
Sanna Borell har tidigare bland annat gett ut bilderböckerna 
Tjejen på skolgården är en lättläst bok av Mårten Melin. Perfekt för nyanlända barn i mellanstadieåldern och högstadieåldern, eller andra barn som behöver en lättläst bok. Den handlar om en tjej som heter Shima och som älskar basket. När skolgården är tom brukar Shima gå dit och spela basket för sig själv. Hemma var hon bäst i laget. Här i Sverige har hon inget lag. Så en dag, precis när hon ska kasta bollen i korgen, ser hon en tjej på skolgården. En tjej i hennes egen ålder. Hon verkar vilja något…
Våffelhjärtat kom redan 2007. Förra året kom en efterlängtad fristående uppföljare som heter Min bästis målvakten. Precis som i första boken får vi även i denna bok följa barnen i byn Dunk-Mathilde under ett år. Mycket är sig likt i den norska lilla byn där Trille och Lena bor med fjordar och fjäll inpå knuten. Men mycket har också förändrats. Det har nämligen hunnit gå några år sedan den första boken och barnen är inte längre nio år, utan på gränsen till tonåringar. Denna nya bok klassificeras också som Hcg, dvs för barn från nio år. Våffelhjärtat är en Hcf, för barn mellan cirka sex och nio år. En ny fotbollstränare gör livet surt för Lena som ju spelar fotboll i killarnas fotbollslag. Trille har gått och blivit kär. Mycket av hans tankar kretsar just nu kring hur han ska kunna imponera på den nya, söta tjejen i klassen. Lena och Trille bygger en fin flotte även om första flottfärden blir lite vådlig. Äventyren fortsätter och det håller på att gå riktigt illa när barnen bestämmer sig för att gå julbock i gårdarna mitt i orkanstormen. Under året föds också ett par bebisar i byn och ute på havet jagar farfar fortfarande efter storfisken, fast han är för gammal. Både Trille, Lena och farfar får som ni ser ett år då de måste kämpa med sig själva och mot naturens krafter. För vad ska man göra när flottarna man bygger förliser, flaskposten bara driver tillbaka och ingen bryr sig om vad man kan? Ja, inte ge upp i alla fall!
Minns oss som nu är den andra, fristående, delen i Anna Lönnqvists feelgoodserie om invånarna i den fiktiva byn Sunnanby. Den första boken hette 
I hemlighet begravd är den tionde boken i deckarserien Morden i Sandhamn av Viveca Sten. Delar av ett människoskelett hittas på den obebodda ön Telegrafholmen mittemot Sandhamn. Thomas Andreasson får fallet på sitt bord. Spåren pekar mot två kvinnor som försvunnit från trakten tio år tidigare. Men vem har egentligen begravts på ön. Åklagaren Nora Linde är sjukskriven efter ett tragiskt brottsmål och tillbringar sommaren som vanligt på Sandhamn. Hon plågas av ångest och mardrömmar och kan inte sluta älta sitt misslyckande. När hon hör om vad som hänt på Telegrafholmen försöker hon desperat ställa saker och ting till rätta genom att inleda en egen utredning vid sidan om polisens utredning. Men det visar sig vara farligt och dessutom utsätts vänskapen mellan Thomas och Nora för svåra prövningar i och med Noras beslut. Samtidigt finns det någon bland Sandhamnsborna som vet sanningen kring försvinnandena och mordet. Vem? Och vad är det som egentligen har hänt?
Vi ses på måndag är en lättläst ungdomsbok som handlar om kärleken mellan två killar. Det börjar med att Joel är på affären för att handla med sin lillasyster. Men hans mamma har glömt att överföra pengar, så displayen i kassan visar ”Köp medges ej”. Hjälp kommer från oväntat håll – längre bak i kassakön står nämligen snygge Elias som Joel spanat in. Han erbjuder sig betala och det blir början på en tid av längtan, pirr, schack, kramar och kanelbullar!
Stinas värld rämnar när hon kommer hem från en resa till Thailand och hennes föräldrar berättar att de ska skilja sig. Alla tycker att hon borde vara glad över att det hände nu när hon var vuxen och inte när hon var yngre. Men Stina undrar hur hon ska vara glad när föräldrarna inte beter sig som hon är van vid, när hon tvingas flytta från sitt barndomshem och ingenting är som förut. Stina har höga betyg och det förväntas att hon ska söka läkarlinjen. Hennes kompisar planerar för jobb och barn. Stina förväntas göra samma sak. Men Stina går sin egen väg. Hon lämnar allt och alla. Hon packar en ryggsäck med kläder och mat och tar bussen till en enslig stuga mitt i skogen, precis vid foten av fjället. Men hur klarar man av att sköta en stuga, utan el och rinnande vatten, när ens armar är tunna som pinnar och ens händer utan valkar? Hur överlever man på mat som måste tillagas över öppen eld när man levt ett liv på micrade polarbröd? Och hur överlever man helt utan kontakt med omvärlden när man är van vid ett konstant scrollande?
Det enda som hjälper är första boken i en ny serie där vi får lära känna några ungdomar med helt olika bakgrund. I den här boken får vi träffa Lina. Hon skadar sig själv när hon mår dåligt. Egentligen vill hon inte göra det. Hon har dåligt samvete för att hon gör sin familj ledsna och oroliga när hon gör det. Ändå kan hon inte sluta. Smärtan har blivit ett sätt att hantera alla jobbiga känslor. Ingenting annat verkar hjälpa. Om det gör ont utanpå gör det inte lika ont inuti. Men en kväll följer Lina med sin mamma till stallet. Där träffar hon Egon, en missförstådd häst som också är trasig inuti. Hon vill hjälpa honom. Men för att lyckas med det måste hon även hjälpa sig själv. Kan de fixa det tillsammans?