Vi for upp med mor är uppföljaren till Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Även denna bok handlar om tvillingarna jana och bror som bor i det fiktiva Smalånger i Västerbotten. Men nu har modren fött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna åker upp för begravningen och får samtidigt veta att de ärver hennes föräldrahem. De blir kvar i Kukkojärvi, men inser snabbt att livet där är helt annorlunda än det liv de är vana vid i Smalånger. De flesta människor i Kykkojärvi är med i gemenskapen och lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många, inte minst för kvinnorna. De som inte delar gemenskapens värderingar hamnar utanför. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, men gemenskapen är stark. Väldigt stark. Snart har gemenskapen dessutom Bror i sina klor. Jana försöker rädda honom samtidigt som hon slåss mot sina egna demoner; den destruktiva relationen med John i Smalånger, en ny destruktiv relation med kusinen Jussi, att försöka handskas med relationen till sin bortadopterade, nu vuxna dottern Diana och så pastor Silas som inte ser med blida ögon på Janas motstånd mot gemenskapen.

Boken går i ett rasande tempo. Det är mycket som händer och det är inte alltid lätt att läsa om händelserna. Det är mycket svärta, destruktivt, våld, våldtäkter, smutsigt sex, dysfunktionella familjer, barn som far illa, sprit och missbruk, och så vidare. Ändå kan jag bara inte sluta läsa. Jana är en karaktär som det är svårt att tycka om, men det finns något där som fascinerar, som gör att jag vill läsa mer om henne, lära känna henne bättre. Den religiösa gemenskapen är skrämmande att läsa om, men också på ett sätt fascinerande. Det är intressant att läsa om dynamiken och om krafterna bakom. Och miljöerna är ju så härliga att få ta del av. Nu är det ju mindre av Smalånger, det Västerbotten jag så väl känner igen, och mer av norra Norrbotten som är en plats jag inte har besökt, men som jag blir sugen att besöka ju mer jag läser Smirnoffs skildringar. Men det allra bästa är nog språket. Smirnoff skriver på ett helt unikt, säreget sätt. Kargt och fåordigt skildrar hon även de största känslor på ett sätt som verkligen går in i hjärtat.

Jag lyssnade på den här boken, vilket jag också gjorde med Jag for ner till bror. Då irriterade jag mig på uppläsaren och hennes uttal av de Västerbottniska dialektorden. Det gör jag inte nu. Jag tycker att hon har lagt ner mycket arbete på att få texten att kännas trovärdig denna gång, inklusive de Västerbottniska och Norrbottniska dialektorden. Det var en fröjd att lyssna på boken. Nu längtar jag förstås efter den tredje och avslutande (?) delen och extra spänd är jag på att få veta vad den kommer att heta med tanke på de andra två titlarna.

Vi for upp med mor är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Ava hinner inte mer än landa i Stockholm efter en lång tids utlandsjobb när hennes mamma ringer och ber henne direkt åka upp till de djupa skogarna i norr där hennes mormors hus finns. Mormor dog för några år sedan och Ava har inte varit i Sunnanby sedan dess, men nu regnar det in i mormoderns hus och Ava är tydligen den som måste åka upp för att öppna upp för hantverkaren.

Så inleds Sommaren med Ava, en mysig och romantisk feelgood som utspelar sig i det fiktiva Sunnanby som ligger några mil utanför Umeå. En härlig Västerbottensskildring med andra ord, vilket gör att mitt hjärta klappar extra mycket när jag läser om alla de välbekanta platserna.

Ava är en karriärsinriktad Stockholmstjej som inte alls är sugen på att åka till byn där mormor bodde och drev café, Dessutom är hon nydumpad och vill egentligen bara gömma sig och slicka sina sår. Men livet vill sig annorlunda. Det är den snygge hantverkaren Axel som kommer för att laga taket. Axel som efter separationen från Hedda bara har gått upp i papparollen och inte alls har några planer på att någonsin bli kär igen.

Ja, som ni förstår handlar detta om kärlek med förhinder. Två personer som inte kan hålla sig ifrån varandra och dessutom verkar vara perfekta för varandra, men där olika saker kommer i deras väg och ställer till det. Inte minst ställer de själva till det för sig. Boken har också andra intressanta ingredienser som tillför ytterligare dimensioner, som det där med att komma till en sömnig by där alla känner alla, komplicerade föräldrarelationer, att förlora ett barn och att våga ta steget att förändra sitt liv. Dessutom bestämmer sig Ava och hennes nya vän Cornelia att de vill väcka liv i gamla Café Sunnanby som mormor Signe en gång drev. Jag som alltid haft en egen hemlig dröm om att driva café frossar i detaljerna kring deras planering och inredning av caféet.

Boken är lättläst och snabbläst. Visst är den lite förutsägbar, något som ofta böckerna i feelgoodgenren är. Men det är inget negativt och även om man gissar hur slutet kommer att bli så har man ingen aning om allt som händer på vägen dit. Boken växlar fint mellan de olika karaktärerna och deras perspektiv så det hinner aldrig bli långtråkigt. Ava och Axel är mångbottnade karaktärer som jag gärna läser mer om. Och om jag har förstått saken rätt så är Sommaren med Ava första boken i en serie, så jag kan se fram emot att få läsa mer om Sunnanby och dess karaktärer. Jag läser gärna mer om Cornelia framöver. Är det inte dags för henne också att få njuta av kärleken i nästa bok? Ska man nämna något minus med boken så är det väl just kanske slutet som kommer väldigt abrupt och nästan radar händelserna på varandra istället för att gestalta dem. Men det beror troligen på att författaren ville skapa en cliffhanger inför nästa bok. Och i övrigt är detta en mycket välskriven bok med en perfekt blandning mellan sött och salt, romantik och svärta.

Sommaren med Ava är skriven av Anna Lönnqvist och utgiven av Louise Bäckelin förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ett mål kan synas så tydligt framför en. Ligga så nära, men ändå vara omöjligt att nå. Och precis lika svårt som att bestiga en alptopp, kan ett äktenskap vara – att bli likvärdig, jämbördig, kräver samma energi, samma viljestyrka och samma beslutsamhet. Och precis som en alptopp, kan drömmen om det jämställda förhållandet se ut att försvinna längre och längre bort ju mer man rör sig mot det.

Avlägset mål är en novell som visserligen utspelar sig under en fjällvandring i Alperna, men som mestadels pågår i huvudkaraktärens inre. Huvudpersonen och hennes syster är på fjällvandring. I början lät hon systern bestämma det mesta, men under resans gång blir hon allt mer självständig. Och det är just det som är resans mål. Hon flyttade från sina föräldrar rakt in till sin mans hushåll och därefter har hon låtit honom bestämma, ja nästan föra hennes talan. Nu har hon rest iväg för att få perspektiv på sitt äktenskap. Det verkar som att det är den andra systern som har dragit iväg henne på alpvandringen. För att låta henne få perspektiv. För att väcka henne. Men maken har också bidragit till att ge henne möjligheten att åka. Huvudpersonen drömmer om att bli mer självständig och att hon och maken därigenom så småningom kan bli mer jämlika. Men hon verkar väldigt rädd för att nå det målet. Kanske är det inte hennes egna dröm trots allt? Kanske är det bara något hon tror att det förväntas av henne? Därför blir den avlägsna alptoppen en metafor för det än mer avlägsna jämlikhetsmålet. Och sensmoralen är kanske denna att det inte alltid är målet som är det viktiga, utan resan, vägen dit och ibland kanske det allra viktigaste faktiskt är att ens våga försöka.

Avlägset mål är skriven av Per Anders Fogelström som kanske mest är känd för Stadsserien som inleddes med Mina drömmars stad (1960). Jag älskade Stadsserien, men fastnade inte riktigt för denna novell. Tydligen så finns det också en roman om samma karaktärer. Jag har inte läst den och kanske är det därför jag inte fastnar för novellen? Kanske passar berättelsen helt enkelt bäst i det längre formatet? Novellen är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ända sedan Testamente av Nina Wähä kom ut har det varit lång kö till den på bibblan där jag jobbar. I skrivande stund är det bara ett åttiotal som står i kö, men när jag bestämde att jag ville läsa den var det närmare 200 stycken i kö. Den är alltså otroligt populär och det ser man också utifrån hur ofta boken syns i alla bokflöden på nätet och i sociala medier. Jag bävade lite inför att läsa den. Dels för att sådana här superpopulära böcker ofta tenderar att vara överhypade, så de sällan lyckas nå förväntningarna, och dels för att det är en ganska tjock bok, 438 sidor, som jag skulle försöka hinna läsa på den korta lånetiden som är två veckor. Men så kom en Bokmässa och därtill ett par långa tågresor. På vägen hem började jag läsa boken nästan direkt tåget rullade ut från Göteborgs centralstation. Redan inledningen gjorde mig fast. Ni som läste min En smakebit på søndag har redan fått läsa den, har du missat så klicka gärna på länken och läs inledningen för den är speciell. Sedan sträckläste jag boken tills jag kom fram till Hudiksvalls station. Då hade jag 20 sidor kvar och de läste jag klart innan jag somnade samma kväll. Det är länge sedan jag var så uppslukad av en bok.

Testamente handlar om familjen Toimi. Till den familjen hör pappa Pentti och mamma Siri, och hela 14 barn. Två av barnen dör i tidig ålder, men de är icke desto mindre en del av familjen. Och den här boken handlar ju just om familjen. Den börjar med att äldsta levande dottern Annie ska åka från sitt hem i Stockholm och upp till sitt barndomshem i Tornedalen. Hon åker motvilligt norrut. Hemåt. Bondgården hon växte upp i ligger alltså i Tornedalen där man talar sitt eget språk, meänkieli. Inte finska, inte svenska, utan något tredje, något alldeles eget. Ingen där hemma blir särskilt glad över att se henne. Hon kommer från en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över familjemedlemmarna. Och där alla är rädda för familjefadern Pentti som tillfredsställer sina lustar ute i lagårn. Det är en dysfunktionell familj. Alla syskon är präglad av sin uppväxt, fast på olika sätt. Och det visar sig att var och en av familjemedlemmarna också bär på sitt alldeles egna mörker.

Testamente är en familjeroman, ett familjeepos. Det är en välskriven bok som är en ren fröjd att läsa. Det är en lågmäld bok, men innehållet är stort och det pockar på. Det finns många frågor i boken. Alla får inte svar, en del lämnas åt läsaren att fundera över. Hur är det egentligen det här med arvet, familjearvet? Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man förändra eller skriva om historien? Mest handlar det alltså om det sociala arvet. Det handlar också om skuld. Och om inbördes syskonrelationer. Syskondynamiken. Spänningen mellan de som flyttat och de som stannat kvar. Hur mycket man kan eller inte kan älska sina syskon och hur mycket man kan förenas i ett gemensamt hat. Berättargreppet är genialiskt. Boken inleds med att vi får följa Annie, men sedan får i stort sett var och en av alla syskon sin stund i rampljuset där vi får lära känna honom eller henne och få hens syn på uppväxten och historien. Den man fått som favorit bleknar och nya favoriter ersätter denne. Kan man ens ha favoriter i en syskonskara? Kan föräldrar älska något eller några av sina barn mer än de andra? Det är andra frågor författaren ställer sig. Författaren blandar sig ofta i historien och ställer retoriska frågor eller berättar i förväg vad som komma skall, vilket också är ett spännande berättargrepp. Vi får lära oss om Karelen och om Tornedalens historia. Vi får utforska familjen med allt vad det innebär. Och mitt ibland detta mästerverk finns alltså även en mordgåta. Och ett testamente.

Boken är utgiven av Norstedts förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.